jagkarro

Donald Duck, Bestemor Duck med Guffen, Onkel Skrue och Ole, Dole och Doffen. Det är gänget, det, och vi har umgåtts hela dagen. Vi, Fiaspelet och fjorton kilo vindruvor. Det är skönt att hänga med barn när man ser aktivitetslistan. Mindre skönt när man brottas med en uppmärksamhetstörstig femåring var tionde minut och all övrig tid ägnas åt en prepubertal smågangster till elvaåring. Det är tur för dem att de etsat sig fast på djupet, storasyster- syndromet med tillhörande tortyrmoment och medfödd chefsposition uppvisas med största kärlek gentemot de små monstren. Och de är ju söta när de sover..

Man kan tro att jag haft en hektisk dag med tanke på frånvaron. Haha. Jag gör ingenting och njuter av det i fulla drag! Och jag tjuväter semlor mitt på en ofettisdag. Jag ursäktar mig med att det är ett känt fakta att efter en helg full med vaknatt går det inte att känna sig annat än manglad och överkörd och utmärglad och lite som ett levande lik. Fast det är nog inte bara en känsla, man ser nog ut så också. Därför kan det vara schysst för omgivningen att jag håller mig inomhus.

Jag stickade en halv scarf igår. Imponerande insats, Hansson, och tummen upp för syjuntan!

När man jobbar vaknatt kan man vinka adjöss till allt vad Livet innebär. Ensam, isolerad och helprillig blir man. Det som håller en vid medvetande är dagdrömmar om olika tjocka madrassbottnar och hur många dunkuddar man ska unna sig när man äntligen får dö i en säng. Idag sov jag till klockan två, låg medvetslös i soffan till klockan fem, åt mammas paj och såg nån skithandboll på Teg. Sen var jag vipships här igen, vinkade godnatt till allt annat levande (trugade i Larsa hälften av mitt godis för att han skulle uppe med mig hälften av mitt pass. Han gick i säng halv elva. Bastard) och försöker nu att inte slänga akvariet i golvet. Det porlar nämligen väldigt ljudligt av bubbelmekanismen (jamen vem fan förväntar sig att jag ska kunna namnet på det när klockan är mitt i natten och jag aldrig ägt ett akvarium i hela mitt liv?? Lite förståelse, fanks) och om endast få timmar kommer jag sitta helt paralyserad till det jädra ljudet och på riktigt tro att jag är på spa i Thailand. Eller nåt. Och det kan aldrig sluta bra när man är övergiven och har fria händer. Plötsligt har jag förvandlat hela stället till ett hälsocentra och de boende kommer fråga var de ska betala inträde innan frukost.

Gud jag måste sluta svamla och fortsätta se film. Booooring.

  

När det står Eget Arbete på skolschemat och man är för odisciplinerad för att själv ta tag i saken, finns det inget som passar bättre än lite verklighetsflykt á la gympaaktiviteter från högstadiet. Upp i ottan (okej, "otta" kl elva är kanske att ta i även för oss tjugonånting), på med skrillerna och trotsa snöfallet! Vurpor, piruetter och självmål följt av varm choklad, ostmackor och Clearykaka gjorde fredagen till en frisk dag och helgen lite längre. Fantastiskt initiativ! Efter det fortsatte jag på barndomstemat med att se Disneyklassikerna om både lillhulken Herkules och krokryggen Quasimodo, tätt följt av att spela PS2 med Anie. Fast dåtidens MarioBros på åttabitars kanske inte kan jämföras med ett barnförbjudet rysarspel som får både jag och min vän att sitta och skrika av rädsla i soffan..? Och samtidigt tappa ytterligare vuxenpoäng (för det är hemskt moget att bli rädd för påhittade zombies i ett påhittat spel).

Jaja, vill jag vara åtta år en dag får jag vara det. Och sant ska sägas, det har varit en jäkla bra dag!

Det här med att inte kunna hälsa på varandra är något som stör mig oerhört mycket. Går man på stan, genom bussen eller hänger i omklädningsrummet på träningen, ja var fan som helst - får man ögonkontakt med en bekant så hälsar man. Annars är man fruktansvärt fånig! Definitionen på bekant sträcker jag här ända till folk som man någon gång sagt något mer än Hej till, och då räcker det ofta med bara ett par artiga meningar. Vet man vem den andre är så hälsar man. Är man osäker hälsar man också, för säkerhets skull. Vet man inte, fine. Men blickar är mycket talande för om man vet vilka varandra är eller inte. Osäkra, störtstöddiga elvaåringar hälsar inte. Vuxna, hyfsade personer hälsar. That's it. Men inte i vår värld, obviously. Annars hade jag inte bajsat ett förbannat inlägg just nu. Två gånger hände det mig idag och jag bevittnade även två hej-utan-respons från runtomkringfolk. Alla gånger skakade jag uppgivet på huvudet och insåg att det är lätt att bli ensam och deprimerad i en ignorerande värld. Fåniga översittare. Som säkert är mesproppar i sig själva. Fan.

Jag åt kött idag. Nej, jag är fortfarande vegetarian. Jag slutade bara aldrig äta älg (Hälge har ett fint liv i skogen). Så efter snart fyra veckor utan animalisk föda, njöt jag mors köttgryta till middag. Eller njöt och njöt, jag fick kramper i magen som höll i sig en timme efteråt. Min nya, gröna mage var inte riktigt beredd. Därför dröjer det nog fyra veckor till innan jag tar en ny bit. Eller så dröjer det forever. Vem vet?

Nackdelen med att skaffa träningsrutin inför sommarkroppen är att hela det inre systemet jävlas med en konstant den första tiden. De två första gångerna man vistas på träningspass, rinner svetten från kroppen likt ett mindre Niagarafall och det känns helt allvarligt som att hjärtat tänker skita i de ynkliga tjugotre åren man har på nacken och ändå bidra med en gigantisk hjärtinfarkt. Har man någon form av vett går man aldrig tillbaka, men är man mindre briljant och ändå släpar sig till sin självvalda tortyrkammare, så slår gladiatorfasen till som en hjältemaskerad djävul. Plötsligt känner man sig fjäderlätt och superstark med en kondition som OS-medaljörerna i långdistanslöpning, man springer mil efter mil på bandet och lyfter dubbla vikter på pumppassen. Med den inbillade storformen hakar man tillslut med på två pass samma dag och då händer det! Innan man hinner blinka slängs man med full kraft rätt in i statyfasen. Där kan man inte röra sig längre och där är jag nu. Det är ett smärre dagsverke att lyfta det ena benet framför det andra i det där som vanliga människor kallar för Gång. Jag förbannar än en gång att jag dundrat rakt in i fällan, för jag känner redan nu att omotivationsfasen närmar sig med stormsteg. Det krävs ett psyke som en oxe för att kunna komma igenom den fasen och jag vet inte när jag sist såg en sån i spelgeln. Vi får se, men just nu känns Beach 2014 mer realistiskt.


Slutligen får dagens tips bli att inte spotta i minusgradig motvind. Det resulterar i en relativt oangenäm aktivitet som går ut på att skapa fastfruset slem från jackärmen. Har jag hört.

I helgen har jag ätit ett kilo ostkrokar, sett femtioelva filmer och dansat röven av mig i lördagsnatten. Jag har druckit litervis med te, sovit alldeles för lite och njutit kvalitetstid med min avlägnse vän. Sen att tiden går fort fastän man gör ingenting är ett mysterium, men vips så är det måndag igen och jag har nu endast en timme kvar till skolstart. Och det är alltid sjukligt jobbigt att starta vardagen när helghärligheterna dragit ut på tiden. Därför blir det punkt nu, jag måste komma igång.

Igår kom lilla Mim på besök och jag skulle agera taxichaffis. Jag övertalade mina volvoägande vänner att låna ut Silverfaran till mig och instruktionen löd att bilen blev dagen innan parkerad där den brukar stå. När tiden då var inne, spatserade jag iväg till parkeringsplatsen och fick genast syn på en 740. Dock helt översnöad, något som förbryllade mitt lilla huvud då det inte snöat under dygnet den stått där. Men, tänkte jag, nån har säkert varit och skyfflat snö över den på ett mycket logiskt sätt, och började jobba mig in mot bilen. Snön var tung och massiv och jag kämpade som ett djur för att få av allt. Jag halkade ett flertal gånger in under bilen och förbannade det mesta av bensindrivna fordon och symtom på årstiden, innan jag äntligen fick bekräftat att det faktiskt var en bil under snöhögen. Fel bil.
Paniken växte och inte gjorde det saken mycket bättre att en mycket argsint kvinna med bebis på armen stod och blängde på mig från ett fönster i huset bakom parkeringen. Jag kan ännu satsa mina sista slantar på att bilen var hennes och hade hon haft ett vapen hade jag inte skrivit här idag. Jag backade långsamt bort från platsen och sökte förtvivlat med blicken efter den rätta bilen, säkerligen på ett sätt som verkade väldigt misstänkt för diverse åskådare. Inklusive arga damen. När jag äntligen fick syn på den (är det här jag inte ska berätta att den stod alldeles bredvid?) skyndade jag fram, kastade mig in i den och rivstartade iväg likt en Ferrari. Önskade jag . Men skrället var kall i alla dessa minusgrader och det tog hundra år att starta den för att sen krypa fram på tvåans växel ut från parkeringen och iväg ner mot stan. Motorn slutade skrika när vi passerat en kilometer på mätaren. Arga damen hade utan problem hunnit ifatt mig med en yxa om hon velat. Jag tackar bebisen för att mitt liv ännu är i behåll.

Papa har birfday idag och jag ska mumsa tårta. Adjö

Jag är absolut ingen expert på barn och har tonvis att lära mig när det gäller småfolket. Men nåt jag anser borde vara ren allmänbildning är att barn är lätta offer när det gäller att styras, påverkas och drivas och att varje vuxen person bör inse sin roll som makthavare och använda det på ett sätt som gynnar och stärker varje barns personliga utveckling. På ett positivt sätt. I det ingår att inte göra dem till små krigsmaskiner. Dokumentären jag såg tidigare ikväll visade nämligen föräldrar som brann för att se sina femåringar slåss i en bur tills de endera blödde eller tuppade av. Det kallas kickboxning, thaiboxning, helvetesboxning och må vara professionella sporter, men för fullvuxna och psykiskt starka människor. Inte för dryga metern höga personer som själva skulle välja att spendera sin fritid i en sandlåda. Barn ska lära sig att bygga relationer och hantera konflikter på ett sätt som gör dem till trygga, stabila vuxna en dag. I det borde det inte ingår att spöa skiten ur varandra.
Det är svårt att få fram en poäng med det här, men summan blir att jag avskyr föräldrar som utsätter sina barn för skitsaker bara för att själva känna att de är något. Det gäller inte bara detta - ett annat typexempel är morsor som drar iväg sina småtjejer på skönhetstävlingar. Att lära sexåriga flickor att den vackraste är den bästa blir aldrig bra i slutändan.

Förutom att jag blev arg över detta, har dagen ändå varit till belåtenhet. Hängde hos gynekologen, spontanfikade med Johan och spelade kort halva kvällen. Och sympatisvullade Stracciatellaglass med min tentapluggande sambo. Great!

Ni börjar bli för många som läser nu. Jag vet inte vad jag ska skriva längre för prestationsångesten står mig i halsen och jag blir irriterad när jag märker att jag tänker på kommande inlägg även när jag är timmar från en dator. Eller så är det bara det att jag har drabbats av många dåliga dagar och egentligen inte haft något att delge. Jag jobbar hundra nätter i rad och blev idag utslängd från träningen (det låter dramatiskt och det var det, jag missade bokningssystemet..), har lämnat in ett skitarbete i skolan och undrar om jag någonsin kan sluta äta godis. Fick jag bestämma nu skulle jag sno lilla Selman och fly verkligheten med lite bygga torn och lära-gå-lekar till Imse vimse spindel. Eller åka ensam på en sista minuten och läsa tredje Stieg Larsson vid en poolkant någonstans. Det är aktiviteter som känns nice just nu. Allt annat är crap.

Imorgon ska jag undersöka muttan. De vill veta om jag har cancer och kräva mig på pengar för det. Så, där fick ni en happening. Nu ska jag se film. Igen.

Jag önskar att jag hade fötts som man. Då hade jag kunna haft skägg vid det här laget. Ett stort, myndigt skägg som gav mig den respekt jag förtjänar, ett skägg som fick folk att noggrannt välja sina ord till mig. I fredags stärkte nämligen min familj mitt lilla självförtroende genom att notera min kanske blygsamma, men inte desto mindre faktiska, omkrets-reducering. Glad i hågen och nöjd över komplimangerna, struttade jag därmed iväg på jobbet igår morse för att styrkt ta mig an arbetsuppgifter och dylikt. Allt var frid och fröjd och solen tycktes skina hela dagen. Tills jag mötte Vänner-Rachels lillasyster Amy, också känd som Chris.  "Du ser nästan gravid ut.." fick han ur sig efter att studerat mig när jag svettig och oläcker kämpade som ett djur med att kavla ut pizzadegen. Fem ord. Jag blev stum. Och äter idag Snickers till frukost. Jag har hört att det är så gravida gör.

Hade jag varit en skäggig man hade en eventuell öltunna gått hand i hand med status och välfärd. Är det för sent för en könsoperation eller ska jag bara satsa på testosteronsprutor?

Nej, jag har inte tid att komma med inlägg. Jag spelar Tetris så jag svettas och får svullnade fingrar, eller så diktar jag upp en saftig historia om ett döende cancerkid. Kul? Tydligen utbildande. Sen har man inte så mycket intressant att berätta när man jobbar tjugosex timmar i sträck. Möjligtvis en halv roman om mental överlevnad, men inget annat.
Så gokväll.

Det tar mig emot att göra ohelgiga äventyr, men ikväll kan jag inte hålla mig. Min stormentor Johanna frestar med rödtjut och reabiljett till Rex, så jag tänker stuva om och ralta iväg med henne ut i torsdagsnatten. Imorgon kommer jag väl ursäkta aktiviteten med att det ändå är typ helg och jag ändå jobbar hela tiden så jag förtjänar en skål mitt i veckan. För det finns alltid godkända ursäkter för en dansafton. Lär er det, barn - en svängom har ingen dött av (vi får väl bortse från diverse diskoteksbränder och Balibomber och extacyöverdoser och ja.. okej, förhoppningsvis är det inte många som dör av det. I framtiden.)!

För att glädja små norska hjärtan har jag nu beställt biljetter till Oslostaden för lite qualitytime med mina avlägsna favoriter! Sista helgen i januari ska vi (Svante, känn dig träffad) sitta och skåla i rödtjut och älska att vi är back together. Det gör inget att det är midvinter och möjlig slaskattack, jag fick plötsligt värme till själen. Det blir sweet bara att fara ut och cruisa. För mycket ensamtid här har gett mig gigantiska flyktplaner och jag tror att en liten helgtripp kanske lugnar ner mig. Håll tummarna. Och Oslo, here we go again...

Jag har just plöjt mig genom decimeter med snö från Rövbäck till Stippan. Herregud vilket självplågeri, jag förfrös min haka och mina tår har ramlat av. Smart med fodrade sneakers, osmart att de är fulla med moderna hål (tillverkaren bor inte i Norrland, var så säker. Det gör min privata mössmaker däremot - ditsydda fleecelappar vid öronen är köldmedvetet och skönt som fasen. Spanks, Em). Men en och en halv timmes promenad tillsammans med the Perishers, Sinead O'Connor och lilla Lily har gett mig åtskilliga möjligheter att låtsas vara med i musikvideos. Ingen annan är ute när det är oskottat och jävligt, så jag har haft alla dunkla gränder och klassiska snöfall-vid-lyktstolpe-ställen för mig själv. Mina inövade Darinmoves har kommit väl till användning! Och halva Umeå har ringt polisen.

Få inte hjärtstopp nu, men jag har faktiskt varit och tränat. Första måndagen på det nya året och jag chockade mig själv med lite muskelpump och litervis av svett. Samme fick mig även att klättra upp i taket och göra situps upp och ner. Det kallar jag snabb utveckling (eller en övergödd Tarzan i för smala lianer. Risky..). Jag njuter just nu min efter-träning-feeling och ignorerar det fakto att jag inte kommer kunna gå imorgon, men har i förebyggande syfte bett Nils ta hit sin extrarulle. Kan bli nödvändigt.

Igår slet jag ut mig fullständigt på jobbet. Vi körde filmmaraton med fyra filmer, hundra chokladbollar och inte en gnutta ansträngning på fjorton timmar. Ljuvliga söndag! Tack vare den förbaskade kylan behöver man inte ens ha dåligt samvete, för ingen går ut i alla fall. Aaah!

Det här inlägget tillägnas min gammsambo Dirk - jag spenderar min lördagkväll helt ensam framför AFV och jag skrattar så tårarna rinner. Amerikanska idioter är det bästa vi vet! Jag börjar undra när Sveriges roligaste hemmafilmer ska börja sändas? Det kan inte bara vara amerikanarna som alltid lyckas vara sämst? Hade någon filmat mig i onsdags hade vi haft ett första inslag i alla fall. No doubt.

När jag ändå har halkat in på min favorithobby TV måste jag skamligt erkänna att jag är besatt av the Hills. Jag vet inte varför eller hur det hände, men hela min själ blir lycklig när jag inser att mtv's helgmaraton handlar om Lauren&c:o. Jag sitter och hejar på Whitney, stormhatar Spencer och saknar korvAnna när jag ser Audrinas tandrad. Snälla upplys mig om jag nu helt avslöjat mitt ytliga liv..

Okej. Huvudrätten ligger på tallrikarna. Kostymkillen reser sig och håller tal till Kvinnan och önskar ett gott slut. Alla skålar och applåderar och ska precis försvinna in i sorlet igen. Då passar jag på. En liten oskyldig dra-in-stolen-rörelse och PANG! så försvinner den under mig och innan jag vet ordet av ligger jag över något som liknar en vedhög. Stolen är plötsligt platt och har gått i fyrtioelva bitar. Som om inte det vore nog vägrar min tighta kjol att underlätta för mig i kampen att komma upp, så jag ligger där med benen spretandes i vädret medan övriga sällskapet tjuter av skratt. Lyckligtvis har jag gentlemän till bordskavaljerer som får rycka in som tillfälliga lyftkranar (för sant ska sägas att i en sån situation är det omöjligt att inte se på sig själv som en tvåhundrafemtiokilos valross). Därefter blev det till att samla ihop träflisorna som låg utspidda över golvet och min tidigare sittplats blev ersatt med en mindre risky plastpall. För att lindra skammen var det här jag blev mer frekvent med skålandet. Vin är en finfin räddare i nöden och för några timmar slapp jag tänka på att jag just stått för the happening of the evening.
Idag är jag nykter och har blivit påmind om det både tre och fyra gånger. Jag har så fina vänner.

Annars var kvällen mycket lyckad! Vid tolvslaget stod vi fulla och drulliga utanför huset med fyrverkerier ovanför oss och bubblande skumpa i glasen. Vid fyra på morgonkvisten drog jag på mig braxorna och trampade iväg ut till jobbet där jag dog i soffan och tjänade femtonhundra spänn på att sova ruset av mig. Nu äter jag mest choklad och maratontittar på film med Anny.

Det är första januari 2009. Welcome.