jagkarro

Idag lät jag Hulk Hogan bryta min kropp ut och in och i trehundrasextio grader tills smärtan gjorde mig medvetslös.. Okej, det lät kanske dramatiskt och lite långt från sanningen. Det var väl egentligen en sjukgymnast som bände och böjde lite för att få min "höft" (herregud kvinna, det är ditt bräckliga bäcken. Höften sitter ju inte där. Pluggade du sjuksköterska, sa du..?) i ordning igen, men han såg ut som tagen ur en wrestlingfilm och jag grymtade som en galt av smärta under behandlingen. Till råga på allt var jag förvånansvärt oplanerad och hade mina fulmenstrosor på mig, så jag ville väl egentligen bara dö också. Jag undrar om han tänkte lika mycket på det?

Jag kör en fjällweekend i repris imorgon och dundrar hem till Dikanäset. Jag är så krasslig att jag inte orkar vara social. När tänker nån tycka synd om mig? Adjö.

Jag håller på att försöka diagnostisera mig själv. Jag vet inte längre om jag är 23 eller 83 år. Jag har knäckt sönder min höft så jag haltar som butlern i den värsta gammrysaren, jag har en veckolång historia på magproblem som endast tillåter en diet av banan och a-fil (fettisdag idag och jag har kräkts som en bebis) och jag som aldrig haft problem med huvudvärk (nej, bakisdagar efter vinklunkande räknas självklart inte) brottas nu med både hammare och släggor bakom pannbenet. Vad har hänt? Jag vill bara ligga i soffan med ett gigantiskt täcke över mig och inte kliva upp på en månad. Fan, jag ska till och med till en sjukgymnast. Det senaste halvåret har jag hängt på vårdcentralen lika många gånger som under hela mitt resterande liv. This is crazy.
Okej, nu låter jag som en 83åring också. Det är bara de som gnäller om sina problem. Sorry.

Helgen var alla tiders och jag har varit ute från arla till middag för att dra loss skotrar ur djupsnön och promenera halva Jämtland runt. Nu är jag redo för skolan igen, ett ställe jag inte sett på evigheter. Typ.

Packad och klar för en helg i gamla goda vänners lag. Jag ska till Östersund och äta gott, dricka gott och andas jämtländsk friskluft. Det var längesen sist och det blir skönt att komma bort. Igen. Så trevlig helg allesammen.

Jag är mest less. Sorry.

Jag har även kommit till insikt om att bloggen börjar närma sig sitt slut. I mitt allra allra första inlägg skriver jag "ett år". Om två veckor har det gått ett år. Det betyder att det är dags att börja fila på en årskrönika och en framtidsvision. Och ett avsked.

(och plötsligt känns allt så mycket bättre..)

Igår på min visa-att-jag-lever-runda här på Ålidhem så passerade jag bland annat Ronja Rövarunge och lillKerran som bums skulle leka att Spöket och den Elake Draken skulle äta upp mig. Kul lek när man vistas blad två- och fyraåringar. Mindre kul när man senare står ensam vid bröddisken på ICA och helt missar att man har ett decimeterstort klistermärke på mössan. Den Elake Draken hade smugit sig med på shopping. Synd att min hallspegel upplyste mig om liftaren när jag slutligen kom hem, annars hade han fått följa med till skolan idag.

När man tänker efter, är det så himla konstigt att man är singel? Egentligen?

Jag har nu läst ut tredje och sista delen i min älskade Stiegs Millenniumtrilogi. Fantastiska bok! Den som inte läst dessa böcker har inte mycket att komma med. De är sjukligt bra och när man passerat mittpartiet i var och en av dem är det omöjligt att sluta läsa. Till trots för dåliga erfarenheter av bokfilmatiseringar så tänker jag faktiskt ta på mig ett öppet sinn och gå och se biofilmen som nalkas. Med Mikael Nyqvist, en av alla mina medelåldersdrömmar, i spetsen kan det inte bli annat än bra. Jag glider just nu på peppendorfiner.

Jag har även lessnat på att ligga hemma och vara krasslig, så nyss kom jag hem efter en tur till centrum för inhandling av riktig middagsmat (Anna Skipper skulle dö om hon såg min sjukdomsdiet. Blåbärssoppa, knäckebröd med philleost och Karamellkungen står gissningsvis inte överst på hennes Ät Bra-lista. Nog för att hon ändå skulle dö om hon såg vad min shoppingtur resulterade i - pizza mozzarella. Underbara tisdag) och lite skolupdate av min kumpan Johannanas. Det var sweet att vara sjuk och borta när man gick högstadiet. Det man skulle ta igen på den tiden var ingenting och fort gick det. Idag kan man måsta läsa om en hel kurs om man har otur. Jag slipper i och för sig det eftersom jag går det väldigt avancerade sjuksköterskeprogrammet, men jag tror jag har en del att göra när jag lämnar mitt näste. Fans fan.

Begreppet multisjuk har fått en ny innebörd. Ruskigt förkyld och magsjuk. Samtidigt. En ny mix som jag gör mitt bästa för att hantera. Det är tur att jag inte kan andas genom näsan och därmed har ett överflödigt luktsinne, för annars väcker städhinkens inpräntade Ajaxdoft så påtagliga sjukdomsminnen att man får kväljningar av bara det. Nu slipper jag det. Nu kräks jag bara när jag verkligen behöver. Puh.. eller nåt. Så feel free att tycka synd om mig. Det gör jag och jag gör det bra. Och norske Pettern har bursdag idag, så hurra för det. Nu ska jag ligga ner igen. Adjö.

Det är sanslöst hur mycket snö som himlen rymmer och som den nu valt att sprida över vår lilla stad. Jag orkar inte ens börja försöka förklara. Se ut, för fan. Det är sjukt. Och jag älskar det! Nu är det vinter. Inget slask, inga runt noll-grader, ingen ishalka. Bara pur vinter. Snö, snö och åter snö. Aaah. Sen att jag inte har vett att klä mig efter väder och därför ligger med feber och fotbollshals hör inte hit. Jag skyller på att vi inte haft riktig vinter på sjutton år. Minst.


Och jag bor på tredje våningen..

Igår på jobbet fick jag äta kvällsmackan med min hemlige vän Ludvigo (med hemlig menar jag att han egentligen går under kategorin "arbetskamrat", men att jag i smyg har stoppat honom i kompisfacket. Utan att någon annan vet om det. Jävligt mellanstadiebusigt, I know). Det är de bästa kvällsmackorna för ingen kan skvallra som honom och tillsammans blir vi nästan experter. Vi irriterar oss på samma saker hos folk och samhällssystem och analyserar situationer på ungefär samma sätt, därför kan vi sitta och känna hur vi tillsammans får all världens makt. Jag är dålig på att irritera mig inför andra annars, stå för att jag ärligt ogillar människor och egenligen vill slita huvudet av både det ena och det andra. Men med herr L går det utmärkt. Det blir en bra kvällsmacksmix. Fanks för det.

Hur hände det här? Jag utmanas inte. Jag utmanar aldrig. Och här är jag och kan inte göra annat än följa reglerna. I curse the day you were born, bloggvärlden..

Här är reglerna:

-gå in i mappen mina bilder
-gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen
-visa bilden på bloggen och skriv något om den


Lena, John och Elsa - Myran, Masken och Pigan.

Stockholm 2004 rätt innan studenten. Vi firade att vi gjort succé med vår musikal och blåste pengarna på dråpligheter under en huvudstadsweekend. Jädra minnen alltså. Vi och Hannahbananah var gänget och vi var de bästa!

Hur fan ska man få motivation att leva när mtv bara spelar skit som Katy Perry och Pussycatterna? Suck och stön. Det måste vara alla alkoholdebuterande femtonåringars fel att dessa människor tillåts skråla i både radio och teve dygnet runt. Det kan bara vara dem som lyssnar. Och jag, för att jag vägrar se Rachel Ray eller TVShop. Åh jag hatar teve.

Att vara fresh i kropp och knopp och hinna fylla 105 år innan man somnar in är en bragd värd medalj. Idag gick ett sekel ur tiden när gamla tant Agnes valde att packa ner alla minnen från två världskrig, ett kallt krig, en Titanic-krasch, när radion kom, när den svartvita teven kom, när färgteven kom, när Kennedy vänstrade med Monroe, när månen bestegs, den äkta Elvishysterin, den äkta ABBAhysterin, frisyrer från 1920-talets slickade kringelknutar till 80-talets våffellockar, när människan gick från att själv mjölka sin egen ko innan frukost till att köpa multiproducerad högpastöriserad low-fat-mjölk på ett supermarket... ja, egentligen allt som en annan bara läst om i historieböckerna, och resa vidare till Stället vi inte vet. Min sandstrand. Det var ett bra sekel som förtjänar en redig öl på den där stranden. Lilla Agnes, sov så gott.

Jag sitter nu har, efter att ha lamnat Fridan i barnehagen, och lyssnar till ljudet av hushållerskans dammsugare. Hon ar uppe på loftet, dar det ar hela en och en halv meter i takhojd och man latt kommer fram bara man går bojd i nittio grader. Dar dammsugar hon nu. 65 år och polack. Det ar tur att hon ar dålig på språket så hon inte kan forhandla om sin lon. Då kommer man lattare undan med ett par, tre hundringar for de fem timmar det tar henne att svabba alla våningar. Att hon ar gammal ar bara bra, det gor henne tacksam. For det ska hon vara. Hon ar ju faktiskt bara polack. Vem skulle annars anstalla henne?

I barnehagen var det lite skvaller på gång. Jag blev anfortrodd att den konstiga mamman till den konstiga lilla flickan nu hade hittat på att den konstiga lilla flickans konstiga storebror inte skulle få något nytt PlayStation, då den konstiga mamman tyckte att det inte var bra for hennes sexårige son att parkera sig framfor teven varje dag. Forfarligt! Inte konsigt att det ar en konstig familj. Och den stackars flickan får ju inte ha rosa prinsessklader, då hon bara går i arvda klader från hennes broder. Inte konstigt att hon bara vill leka "killekar" och leva om och bara vara stokig. Och vad ska det bli av hennes konstige storebror? Vad ska han leka med nar alla andra får sitta vid sina Nintendo Wii och PlayStation 3 och spela mordarspel? Ska han leka med dockor? Ja, det ar en konstig pojke. I en konstig familj som kor runt i en gammal Volkswagen helt från mitten på nittiotalet och bor i ett rodmålat kråknaste mitt vid stora vagen. Det kanns ju inte helt okej att de medvetet valjer att smutsa ner omgivningen, då alla vet att deras sjalvvalda stil passar dåligt till alla splitternya -09bilar och topprenoverade, hypermoderna vita villor. Dåligt! Kan de inte gora som andra och skaffa den konstiga pappan ett jobb dar han tjanar miljonbelopp, så mamman kan vara hemma och bjuda de andra hemmamammorna på kaffe och skvallra om någon annan konstig familj och sen inte halsa på varandra nar man ses på centrum och om man andå skulle råka halsa så får man bara prata om hur mycket golf man spelar eller hur mycket mannen tjanar. Allt medan barnen springer i rosa och blått i barnehagen. Den konstiga familjen skulle bli så mycket mer omtyckt då. Men det fattar de inte. De ar bara konstiga. Konstiga och fattiga. Usch.

Ursakta att det inte ar prickar over ö och ä i detta inlagg, men då måste man gora ett extra knapptryck och det ar ingen hemma som kan gora det åt mig.