jagkarro

Söndagmorgon och allt är lugnt. Solen skiner och fåglarna kvittrar... och jag är dödsbakis. Uääh. Jag kan inte sova och jag orkar knappt vara vaken. Och alvedonen är slut. Damn it.
 
Nåväl, helgen har hittills varit ganska lyckad. I fredags fick jag vara tuffast av alla när det var reptilafton på Rocky. Jag jobbade med två tuffa karlar som pratar brett och snusar och säger inte mer än vad som behövs och som känner sig mycket säkra på sin sak. Men så kom detta lilla djur och slingrade sig fram utan armar och ben och då hoppar de upp i knä på varandra och kroppshåren reser sig till skyarna medan den ene skriker högre än den andre och båda i falsett. Tamtadaa - då kommer SuperKarro! Som en räddande hjälte tog jag hand om ormarna och räddade killarna från en säker död. Oohh..
Nej, okej riktigt så actionfyllt var det inte och jag måste medge att även jag var lite svettig precis innan jag skulle få ormarna i mina händer. Men det var väldigt coolt och ormar är väldigt sköna djur. Starka, men sköna, och man blir lika förvånad varje gång att de är torra och nästan plastliknande istället för slajmiga och klibbiga. Hörreni, jag tror till och med att jag blev kär i en av ormarna och har sedan fredagskvällen gått i hm-kanske-ett-husdjur-i-form-av-orm-tankar. I så fall får den heta Kurt. Eller Ariel om det är en tjej (hur vet man det? Jag såg ingen penis..)
Sov på kvällen över hos mitt favoritkärlekspar och såg nån skräckis som hette Wrong Turn. Njasi, det var ingen fempoängare men dock underhållande där vi satt. En tvåa för de fula monstergubbarna och härligt detaljerade styckningsscener (nej, jag bär inte på någon mördargen men det är faktiskt det som ser mest blodigt och groteskt ut som är mest intressant när resten av filmen inte håller måttet, kom inte och säg annat).

   

Gårdagen bjöd på första mjukglassen på stan och jag hade äran att få en tulpan av en främmande man som tyckte att jag var vacker - revenge! Moahahahaa..
På kvällen for jag aka Kenny och min Doris på charter till Mallis som för dagen var placerad i kårhuset Villan. Trerätters, bubbelvin och snapsvisor - det var som upplagt för en lyckad kväll! Men ack och nej, allt slutade i riktig grisfest där Suntrip himself blev för full, Palmen somnade i soffan och BillabongBella flashade stjärten. Jag tog tillslut Doris under armen som en riktigt gentleman och tillsammans gick vi en romantisk nattpromenad på stranden bort till exotiska Baloogrillen för att spendera våra sista slantar på inhemsk kött-på-bröd-rätt med spanska potatisstavar och kryddig tomatkräm. En sista minuten hem och därefter rätt i säng.

Nu ska jag ge sängen en ny chans. Det tycker både kropp och knopp, så good day.

Renaste formen för njutning är en väl gjord kladdkaka... med hackad daim på toppen! Prova det och det blir första dagen på resten av ditt liv. Sen kan man ju undra vad man gjort för att förtjäna den. Ja, jag kan säga så mycket som detta.. att gå 311 steg på åtta timmar och äta korv och potatismos till lunch. DÅ förtjänar man det.
Jag anser nämligen att har man en lazy day kan man lika gärna vara lazy fullt ut. Ligger man i soffan kan man lika gärna äta som en soffliggare. Då har man som gjort bort det och kan vara supersund resterande dagar. Så idag, när min motion har bestått av att gå nerför trappen, runt huset (för att sola - våren, here we go) och sen tillbaka, har jag tyckt att allt med ett näringsinnehåll högre än 500 kalorier/gram har varit värt att ätas. Dagen är ju redan förstörd så man kan lika gärna göra det sämsta utav den. Det har jag gjort och gud, vilken härlig dag jag haft! Det är nästan att det känns tungt att göra en förbättring imorgon.
SYTYCD (dagens fulaste förkortning) ikväll och jag är kär i Mona. Ja, det var det. Sov gott

Jag har tvärhamnat i en antibloggperiod för att det just gått upp för mig att typ varannan person för blogg och att det ska till nåt särskilt för att utmärka sig. Jag utmärker mig inte. Jag gör en vanlig tråkblogg. Nu krävs motivation..
Och jag lider av idétorka. Vad gör man när man inte vet vad man ska skriva? De senaste dagarna har inget spektakulärt slagit mig, jag har inte sett nåt konstigt eller hört någon sensationell nyhet. Engla har berört mig, solen piggat upp mig, en morgonpromenerande Claes Malmberg på Strandpromenaden roat mig.. that's all. Så idag blir det ännu ett tråkinlägg. Jag är ledsen. (Men hoho, första varvet runt Nydalasjön avklarat - beat it!)

Idag hade jag bestämt mig för att gå till Blodbussen för att bli blodgivare. En god sak och jag ska ju trots allt bli sjuksköterska, ser inte så bra ut om jag vägrat hjälpa mänskligheten. Så, sagt och gjort, när vi skickat in hemtentan tog jag mig med raska steg ner på stan. Solen strålade och mitt sällskap Lina peppade lite genom att säga att hon minsann gav blod och att det var inga problem och de bjöd på frukt och festis och var alltid gulliga! Till saken hör att jag, trots mitt yrkesval och trots min piercing, tycker att det är småkymigt att få nålar instuckna i kroppen och det är ju lite grejen med att ge blod. Så, mina nerver hade sedan länge börjat spöka och därför var det med stort mod jag tryckte ner handtaget på bussen och klev in. En redig, skäggig karl med finsk brytning gav mig papper på papper och broschyr efter broschyr som skulle ögnas igenom, skrivas under och förtydligas. Jag gjorde som de sa och hamnade i en liten vrå med en sån där gullig sköterska så som Lina lovat att de skulle vara. När hon nöjt (oj, där kom det igen) förklarade att jag hade perfekta blodtrycksvärden sjönk min puls några hack och mitt första leende bröt ut. Det var nog inte så farligt ändå, jag hade ju fantastiskt bra värden. Men så hamnade jag tillslut i liggstolen och med tröjärmen uppkavlad och svettringar á la Atlanten under armarna kände jag mig plötsligt väldigt ynklig igen. Då kom vändningen. En sköterska kom fram, såg på min arm och lade med förfärad min handen på pannan. Utan ett ord vinkade hon till sig en annan sköterska som slöt upp, tittade och slogs av samma reaktion. Fortfarande utan ett ord tittade de på varandra, suckade och skakade på huvudena och likt Kroken och Snoken tittade de på mig med huvudena tätt ihop, för att tillsammans göra sitt första och enda uttalande - jag hade för dåliga kärl, det skulle inte bli någon blodgivning! Förvånad och samtidigt lite lättad (ja gudars, nu slapp jag den där pärsen var fjärde månad) reste jag mig upp, stammade fram något om felbedömning och Är ni verkligen säkra.. Sköterskorna höll fast vid sitt beslut och jag fick ta på mig jackan igen. När jag gick till trappen för att lämna bussen tittade den storvuxne finnen på mig och skrattade till. -Ja, här är du inte välkommen mer, sa han och kastade mina papper i soporna.
Och så gick det, dagen när jag bestämde mig för att ge blod.

Studentspex, piggelindrinkar och Wills gamla Gettin' jiggy wit it. Långpromenad, filmtajm och burgare på Mia's. Joda, nog är vi nöjda med helgen. Att det snöat dygnet runt har inte ens besvärat mig. Och min gosyster bakade banankaka som vi mumsade till Goodbye Lenin som helgavslut igårkväll. Därför är man sambo. 

Mina reflektioner under helgen har mest kretsat kring temat Dags att skaffa en karl. Jag känner att trots all snö och blåst kommer vårkänslorna över mig och jag gör mig redo för att jakta igen. Det kan vara allt ljusare dygn i kombination med häftiga sommarplaner som får mig att vilja blomma, jag vet inte. Det kan också vara det faktum att när jag gick på kvällspromenad i veckan var det jag och sexton kärlekspar ute i mörkret. Det låter sjukt att jag räknade, men ni vet när man går där ensam och fantiserar om mr Right och så möter man ett pluttinuttigt kärlekspar som omslingrade struttar på trottoaren mittemot. Man noterar dem. När nästa par följer tätt på så tänker man "Damn it, ett till" och axlarna sjunker till knähöjd. Plötsligt kommer man på sig själv med att ha passerat fem, sex par och man börjar undra var alla ensamma människor är. Man hade blivit glad för vad som helst, till och med sura gubben som vägrar plocka upp högarna efter fula pudeln. Men det kommer bara par och man börjar räkna och sen kontrollräkna för att se om man verkligen räknat rätt. Tillslut är man, som jag, uppe i sexton par och fortfarande den enda ensamma vandraren. Ensammaste vandraren. DÅ bestämmer man sig - det är dags att hooka. Det är det jag har gjort. Wish me luck.

Hallå allihopa everybody - nu är det helg!
Jag är redo för att vara fri som en fågel. Jag har avverkat Iksu, hårfärgning och betalat gamla räkningar, ge mig action. Och jag struntar i solen nu, för om två veckor glider vi ner till sydligare breddgrader för att lapa sol så det räcker ända fram till sommaren. Så up yours, väderguden. Moaahhahahaaa. Trevlig helg hörrni!

Jag och min vän Johanna har idag diskuterat hur man blir riktiga vänner,  vad det är som påverkar, vilka man dras till och inte samt hur man förblir det. Vi kom in på samtalet för att Johanna tyckte att det var sjukt hur jag kunde vilja umgås med henne som är en snart trettioårig småbarnsmorsa med matrester i håret och alltid småblå under ögonen. Diskussionen var igång.
Vi kom fram till att man dras till personer med annan bakgrund och annan levnadssituation än en själv och att det funkar för att de man dras till har samma värderingar innanför pannbenet och man skrattar åt samma saker. Vårt första exempel - oss själva - gick ut på att hon lever big familylife med dagistider att passa, Bolibompa och blöjshopping medan jag ännu är "ung" (moaahahaa) och dricker titt som tätt, tränar när jag vill och kan se teve en hel dag ifall andan faller på. Vi båda lessnar ibland på våra situationer - hon för att hon adrig kommer tillbaks till där jag är nu och jag för att jag ibland känner mig som världens mest ensamma person och kan då behöva en liten familjedos för att det ska gå över och jag ska känna mig happy igen. Jag skrattar gott åt hennes härliga ungar och hon åt mina pinsamma festlighetsbravader. Klart vi umgås!
Sen spann vi vidare på gamla barndomsvänner och våra riktiga bästisar (ja, vi kom fram till att de fortfarande existerar trots att vi inte längre är tio år och går hand i hand med dem till skolan) och kunde knyta vår teori till alla våra exempel. Så, nu ska vi forska på det här, skriva en avhandling och därefter en bok, starta ett TVprogram och hjälpa folk i relationsproblem och bli rika och berömda och gå på kändisfester och andra jippon tillsammans med de där tokiga förbättra-din-person-kvinnorna Törnblom och Skipper.
Or not..

Nja riktigt så illa är det väl inte, men imorgon blir det syskondate till middagen. Malmöbrothers vs. Dikanässisters - i Umeå. Vin, öl och Drinkkväll (så var det det där med vinnande koncept) med kycklingpasta och torrostade jordnötter. Med insläpp för peppade festgäster later on. Jag gillar att host a party, ta med ett leende och en flaska rom och joina!

Jag har också börjat med min stepcounter idag, på riktigt. Åh gosh jag har inte gått så här mycket sen första snön föll i höstas och är lika spänd som er på om jag lyckas gå helgen igenom. Vi var på Maxi idag i alla fall.

Krisse hade ingen stepcounter så hon var nöjd. Jag hade protesterande fötter. Och jag som har fyra tusen steg kvar till dagens mål, det är ju hela vägen till mor och far för sjutton.. Nåja, har jag tur bjuder far på öl och en rolig historia. It's worth it.

Ha en kanonhelg people. Det ska jag ha.

Imorgon är det tenta, igen. Suck och stöööön. Ja, tro nu inte att det är så här illa att plugga på universitet, men är man lika ansvarslös som jag och försöker hitta andra roliga aktiviteter istället för att läsa i böckerna går det ibland åt skogen och man får göra om hela... saken. Särskilt frustrerande är det när "andra roliga aktiviteter" kan göras när som helst annars än Nu, då de består av att göra mitt vardagsrum till en scen och mig själv till Lily Allen, öppna kylskåpet var femte minut för att se om det på något mirakulöst sätt hamnat något ätbart där (but no) eller fantisera om hur Ross på ett väldigt romatiskt sätt friar till mig från gatan nedanför fönstret. Åh, jag är så född för nåt mer fartfyllt än dialyser och diarrésjukdomar..

Idag gjorde jag även en lista med världens snyggaste män resp. vackraste kvinnor. Googlade bilder och allt, väldigt hängiven min självdelegerade uppgift. Ni får ingen lista här, nej gudars, den behåller jag själv. Men manlig etta blev min stora Prisonbreakkärlek Wentworth och kvinnan Julia "Vivian" Roberts. Så klart, min drömkvinna om det vore så. Nu vet ni var jag står och vad ni ska sträva efter. Själv fortsätter jag med Harry Potter-looken, som ger mig idag - efter att ha självtorkat under natten- ett utseende tillhörande en riktigt töntig 90-talskille. En tidig Hugh Grant när jag ändå är i farten med att rapa kändisar. Så nej.. jag blir inte bortgift i år heller.

So long.