jagkarro

Det är Emmas stora dag idag, både birfday och namnsdag, och som jag har firat! Middag med kalasbarnet och fika med alla vänner och jordgubbstårta och biskvier och kärleksmums och kanelbullar. Och så minstingsbruttan Selma. Ja, puh vilken dag. Men grattis bästis, det var du värd!

Nu har jag hamnat i Wii-fällan på riktigt. Bowlar och boxas och kampsportar och allt möjligt framför 37'arn här på jobbet och slår rekord på rekord. Borde jag spara till ett eget, eller är risken för att jag aldrig mer kommer andas frisk luft för stor? Det bästa är att man ser ut som en überfjant där man står och svingar armen i tomma luften, läge för Fulast vinner på partaj. Vi får väl se vad semesterlönen tillåter.
Nu ska jag iväg och bowla på riktigt, trots solsken och varma vindar utomhus. Sen ska jag birfdaybaka till Emman. Ja, så ni vet.

Gulliga bebisar, romantiska weekends och radhusköp i all ära, men när det kommer till ett liv i tvåsamhet är bröllopet den bästa biten. Stå och lova varann evig trohet inför vännernas tårvåta ögon, vara den vackraste kvinnan och den nervösaste (? suck) mannen någonsin medan stämningsfull musik fyller rummet tillsammans med det lilla, men oj så viktiga, Jaet. Jag har drömt om det sedan jag var liten och efter att idag åter bevittnat den djupaste kärleksförklaringen tänker jag fortsätta drömma om det. Tills jag dör.
Och nej, det är inte lika romatiskt andra gången. Har man gjort det en gång är det jädrigt fult att lova någon annan samma sak en stund senare. Undantagsvis, såklart, om den fruktade döden skiljt dem åt, men annars känns det inte riktigt ärligt att lägga till en nummer två på Evig Kärlek-listan. Så håll er i skinnet, gott folk. Jag stödjer original, inga omkonstuerade repriser.

Som något så nar vuxen gar det ganska enkelt att glamourisera uppvaxten och relationen till syskon, man tycker snabbt att man ar de basta systrar ever. Nar man sen omger sig med ett annat syskonpar i lagom bråka-ålder går det plotsligt valdigt fort att bli påmind om att aven solen har sina flackar. Om jag ska erkanna så var det inte alls sarskilt helylle hemma hos oss alla dagar och kamperna handlade om allt fran sitta fram i bilen, till falsksång vid showupptradanden i koket, till vem som skulle fick mest godis i pasen. Och så vidare. Det fanns stunder då jag mer an avskydde mina systrar, sarskilt den minsta. Hon var en plåga, en sticka i fingret som vagrade komma ut. Åh, vissa dagar.......
Men som sagt, nu ska jag snart runda 23 och tycker att relationen till mina sisters ar vaaarldens basta och vi har det sååå bra. Och istallet for att forsoka sympatisera med dessa lurvungar jag nu har under mina vingar, så blir jag stormtokig nar det gnalls an over det ena, an over det andra och nar det blir narkamp ar jag nastan sjalv med och slåss i slutandan. Och mina predikningar om hur viktigt det ar att vara vanner med sitt syskon och att nar ingen annan finns, har du i alla fall din syster/bror kanns nastan som en dålig, uppdiktad barnbok. Jag skams nastan for mig sjalv. Men det ar plågsamt att stå mitt i ett hemtrevligt tredje varldskrig och numera ser jag upp till mina foraldrar. Mina nya idoler.

I brist på inspiration, ork och lust blev det en rejäl bönsallad med tonfisk nu efter träningen. Smart, tänkte jag, proteiner är ju bra efter att man pumpat muskler. Mindre smart, känner jag nu, när magen börjat bubbla ganska rejält och gasen hopar sig för att inom loppet av några minuter förgifta mig i mitt eget hem. Jag fasar. Och jag gläds än en gång åt ensamheten.
På tal om ensamheten börjar jag tycka det räcker nu. Jag känner mig återställd. En vecka har gått sen jag rullade in på hemmaplan och jag känner mig rehabiliterad (?), veckan har gett tillbaks all min förlorade kvalitetstid med mig själv. Nu tänker jag börja vara outgoing igen och roas av det. Start ikväll med en social öl, vidare imorgon med uppstyrd födelsedagsfest på Rött - gud vad jag älskar att få vara glammig officiellt (för bakom stängda dörrar är jag ju miss Glam herself)! Sen på måndag bär det ju av mot norska huvudstaden där pengar ska håvas in och kära återseenden ska äga rum. Och Stockholm, första gången på fyra år jag ägnar vår egen huvudstad någon slags uppmärksamhet. Men det blir skönt, lata dagar på Värmdö med min egen pingla!

Just ja, tänkte meddela att Tusen strålande solar av Khaled Hosseini är en väldigt läsvärd bok som får många tummen upp. Det är inte bara kvinnoöden som skildras, även Afghanistans moderna historia och politik beskrivs ända fram till tidigt 2000tal. För en insnöad svenne som jag blev det intressant att läsa mer fakta om landet västvärlden fruktar och när jag hade passerat halva boken var det jädrigt svårt att sluta läsa..

Cyklade hemåt igårkväll efter jobbet och njöt av att regnmolnen verkade försvinna i fjärran och den blå, somriga himlen bredde ut sig framför mig med solens stålar som fortfarande lekte med trädtopparna. Motvinden från förmiddagen var utbytt mot medvind och tack vare mitt byte från sandaler till sneakers kände jag mig varm och kände därmed att kvällen kanske inte riktigt borde vara slut än. Min känsla blev allt starkare ju närmare stadens kärna jag närmade mig, då hundratals människor vällde runt på torgen och uteserveringarna var maxade av besökare. Utan att jag själv egentligen hann med, ryckte min hand upp telefonen och slog numret till min nr1 ölbuddy Anny. Till trots för pyjamasoutfit (klockan tio, what?) och góboken i högsta hugg, svirade hon om på sekunderna och fem minuter senare satt vi väl bänkade på Olles efter att ha knatat uteservering efter uteservering igenom utan att finna en enda ledig  plats. Ölen var fantastiskt god och utan en tanke på en morgondag så joinade vi därefter två manliga reskamrater på Bishops för påfyllning både i glasen och av resehistorier.
Glad i hågen tog jag min cykel innan tolvslaget och trampade hemåt, mycket nöjdare (detta är ett ord jag kan böja i det oändliga. Sick) med tillvaron. Umeå är en najs sommarstad och spontanöl är en god öl. Glad sommar, hörrni. Och godmorgon!