jagkarro

Jamen så var jag i Oslostaden igen. Gör jag inget annat än att hänga här? Strålande sol och bad på schemat, innan dagen avslutas med fancy restaurangmiddag med alla mina godingar. Det är därför jag är här. Bra reminder. Och det är mys med barn igen.

Hade världens knäppaste dag igår som borde förtäljas har. Jobbade som bekant vaken natt och var dödligt trött när jag redan tolv var tvungen att slita mig ur sängen för att jag, världens bästa gör-det-i-god-tid-person, hade tusen saker på göralistan innan tåget skulle gå vid åtta. Packa, tvätta, köpa barnvänliga presenter, gå till optikern, äta, göra matsäck. Sen skulle mitt nya jag bums tränga in ett lätt träningspass på två timmar mitt i allt. Suck. Men jag hann till tåget, med en knott fastsittande i ögat sen joggingturen. Väl där hamnade jag i en ensam kupè och bredde förnöjt ut mig över stolarna. Tills herr Turkman hoppade på. En pratglad svensk med brytning som berättade om allt från första giftemålet vid sextonårsåldern till båtresan mellan Polen och Sverige till när han lärde sig baka pizza med en Jörgen osv. Ja, vid tolv gäspade jag övertydligt och medan han fortsatte prata om alla åtta barnbarn hade hade såhär vid femtio års ålder, började jag sakta men säkert montera ihop sängen på min sida och när jag sagt godnatt tre gånger så tänkte jag att det var lika bra att bara blunda och låtsas att det var en mysig godnattsaga som spelades i någon avlägsen radio. Jag minns inte hur hans historia slutade.. Men det var en gullig gubbe, han skrattade så att axlarna skakade och hade en glipa på fem millimeter mellan alla tänder. Och när han inledde samtalet med att berätta att han skulle träffa en gammal bästa vän från Turkiet som han inte sett på tjugofem år, tårades hans ögon och han såg ut genom fönstret. Därför lät jag honom prata i fyra timmar. Jag blev kär i hans vänskap.

Nu ska jag på Katten och bättra på brännan. Tjohej