jagkarro

Så. Nu har jag tid för en uppsummering av året som gått. Syftet med bloggen var väl lite luddigt, tänkte mest att jag tycker det är kul att skriva och folk tycker det är kul att läsa. Förhoppningen var att de två skulle sammansmälta lite fint och ge ett par minuters underhållning (?) åt de trogna få. Sen var det tydligen inne med att ha blogg och varför välja att vara ute?

Jag har dessvärre inte hunnit med så mycket. Det blev väl inte det mest händelserika året i mitt liv. Eller så tänkte jag först. Men nu slår det mig att detta var året vi uppfann den nya påsktraditionen ("ju fler vi är i fjällen, ju gladare vi blir"), jag har åkt tåg och flyg genom halva Europa, jag gjorde come back på Brännbollsyran, sjuttioåtta bebisar har dykt upp som tagit mig med storm, jag såg en människa dö och jag såg en människa födas, Svante fick träffa Norrland och sen hände en massa små skitsaker däremellan som jag faktiskt tycker var rätt bra. Nu när jag tänker efter. Så jag tar om det där.
Jag har hunnit med en hel del. And more to come.
Sen vad ni tycker om saken tänker jag inte ägna många sekunder åt att grubbla över. Min blogg har faktiskt varit mest för mig. En slags dagbok. Inga supermegajättehemliga saker kanske, lite vett har jag ändå kvar. Till trots för alla Skål jag noterade bland alla gamla inlägg. Men inlägg för att komma ihåg att det oftast är vardagen som är värd att lägga på minnet. Där händer saker man kanske aldrig får vara med om igen.

Vad som komma skall är däremot knepigt. Byta jobb (bort med Rövbäck och fram med cancerbarnen. Vemodigt, men ett steg i rätt riktning), bli klar med skolan (åh gud! Ångest, panik och ond bråd död), praktik i Afrika (i kamp med ett lejon i solnedgången. Dramatiskt? Romantiskt), flytta till Långtbortistan (Norge again, räknas det? Eller Stockholm, bara för att göra som alla andra)..

..och kanske en dag hitta mr Right.

Haahhahahaahahhahahahahahahahahahaaaa!
Godnatt

Till min lista av medelålders män som jag definitivt skulle ligga med kan George Clooney tilläggas. Nej, han är inte svensk, men pirrande het ändå.

Och jag måste skaffa en egen karl så jag slutar fantisera om silverfärgat pubishår. Suck.

Idag lät jag Hulk Hogan bryta min kropp ut och in och i trehundrasextio grader tills smärtan gjorde mig medvetslös.. Okej, det lät kanske dramatiskt och lite långt från sanningen. Det var väl egentligen en sjukgymnast som bände och böjde lite för att få min "höft" (herregud kvinna, det är ditt bräckliga bäcken. Höften sitter ju inte där. Pluggade du sjuksköterska, sa du..?) i ordning igen, men han såg ut som tagen ur en wrestlingfilm och jag grymtade som en galt av smärta under behandlingen. Till råga på allt var jag förvånansvärt oplanerad och hade mina fulmenstrosor på mig, så jag ville väl egentligen bara dö också. Jag undrar om han tänkte lika mycket på det?

Jag kör en fjällweekend i repris imorgon och dundrar hem till Dikanäset. Jag är så krasslig att jag inte orkar vara social. När tänker nån tycka synd om mig? Adjö.

Jag håller på att försöka diagnostisera mig själv. Jag vet inte längre om jag är 23 eller 83 år. Jag har knäckt sönder min höft så jag haltar som butlern i den värsta gammrysaren, jag har en veckolång historia på magproblem som endast tillåter en diet av banan och a-fil (fettisdag idag och jag har kräkts som en bebis) och jag som aldrig haft problem med huvudvärk (nej, bakisdagar efter vinklunkande räknas självklart inte) brottas nu med både hammare och släggor bakom pannbenet. Vad har hänt? Jag vill bara ligga i soffan med ett gigantiskt täcke över mig och inte kliva upp på en månad. Fan, jag ska till och med till en sjukgymnast. Det senaste halvåret har jag hängt på vårdcentralen lika många gånger som under hela mitt resterande liv. This is crazy.
Okej, nu låter jag som en 83åring också. Det är bara de som gnäller om sina problem. Sorry.

Helgen var alla tiders och jag har varit ute från arla till middag för att dra loss skotrar ur djupsnön och promenera halva Jämtland runt. Nu är jag redo för skolan igen, ett ställe jag inte sett på evigheter. Typ.

Packad och klar för en helg i gamla goda vänners lag. Jag ska till Östersund och äta gott, dricka gott och andas jämtländsk friskluft. Det var längesen sist och det blir skönt att komma bort. Igen. Så trevlig helg allesammen.

Jag är mest less. Sorry.

Jag har även kommit till insikt om att bloggen börjar närma sig sitt slut. I mitt allra allra första inlägg skriver jag "ett år". Om två veckor har det gått ett år. Det betyder att det är dags att börja fila på en årskrönika och en framtidsvision. Och ett avsked.

(och plötsligt känns allt så mycket bättre..)