jagkarro

Det här med tvättstugehappenings tar aldrig slut. Igårkväll efter tiostråket gick jag ner i mörkret för att vika ihop den sista tvätten. Insmygandes kommer en höggravid liten jäntstackare och en två meter lång, manlig kalufs. De hälsar lite tyst och pekar på en handduk de ska stryka (vem fan går ner i tvättstugan mitt i natten för att stryka ett badlakan? Vem stryker ett badlakan?) och sätter igång. Jag fortsätter vika kläder med ryggen mot dem, men hinner inte långt förrän jag börjar höra mystiska ljud. Hångelljud. Som för att bekräfta mina misstankar sneglar jag in i fönstret framför mig och ser deras spegelbilder tätt omslingrade. Fuck. Jag bestämmer mig blixtsnabbt för att vika kläder är lite overkill i den situationen, stuvar ner allt från torkskåpet i min gigantiska blå tvättpåse och går smått generad och med bestämda steg förbi dem ut ur lokalen. På de sextiosju meter ute mellan tvättstugan och min port hinner jag förbanna allt vad par heter och oförskämdheten med att börja egga upp varandra inför en stackars oskyldig varelse (that would be - Me) på en offentlig plats till allmänhetens beskådning. Ja, jag förstår att det är hög spänningsfaktor och jag tänker inte neka någon nöjet. Men är inte vitsen med det hela att man vill göra det synligt men hemligt och utan att bli påkomna? Inte starta en show för redan bänkad publik? Jag kanske har fått allt om bakfoten, men jag lämnade min biljett i retur och tänker aldrig mer tvätta den tiden. Punkt.

Morfarn Arne fyller år idag. Jag hoppas på mycket mormorfika..