jagkarro

Jag har nu fått min första, icke thailändska, helkroppsmassage. Samtidigt med Himlen tur och retur. Hur beskriver man det annars..? Skönt är ordet jag söker. Sjukt skönt, förresten! Jag somnade, vaknade, slappnade av ända in i benmärgen. Min kropp fick äntligen den behandling jag faktiskt vill tro den är värd. Och hela kalaset helt utan kontopåverkan. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - det är fantastiskt att vara student och ha studerande vänner som gör saker kostnadsfritt i utbildningssyfte. Tom är min nya vardagshjälte!

Min syster sitter nu med bindel för ögonen och spelar soundtracket ur Amélie från Montmartre. Definitionen av skillad, folk, och jag ska krypa ner i soffan och njuta lite. Godafton!

Jag sitter och försöker motivera mig att gå till nattpasset på sjukan, men det är svårt. Vad ska en student göra under tio timmar med tolv sovande barn? Med en hammare bakom pannbenet efter all rödtjut igår. Suck. Live and learn, Karro för fan. Men vi hade en mycket mysig afton, råbiffen blev rostbiff á la Kalle och allt slutade med mätta magar och spontana skålar. En typisk kväll som aldrig behöver ta slut.

Jaja, trevlig lördag folkens!

Sök "darin idol 2004 bad" på youtube.com. Jag säger inget mer än att jag önskar mig honom här och nu, barnarov eller inte (har han fyllt arton?). Höftjuck4life, mister!

Annars då? Om jag drömmer att jag måste springa naken genom en stor samling människor medan min syster, Henrik Schyffert och den tjocka prästen (som jobbade hemma i byn när jag var liten) jagar mig med järnspett och paintballpistoler.. betyder det att jag är besatt av onda andar eller bara mentalt störd? Jag har hört att det var anledningarna till att folk brändes på bål back in the days. Det och häxeri. Jag räknar mina dagar.

Det här med att uppgradera vänskap.. man glömmer som bort vad som finns när livet bara tuffar på, när alla viker av på sina egna vägar och man inte når att vanka i armkrok längre. Det är lätt att skapa en illusion om en avgrunds avstånd när det inte länge är "som det brukar vara", när man inte längre ser varann för urskogen emellan. Frustrationen är sällan långt bort när man tycker att man famlar i mörker.. Men så finns det dem som bara viker av på sidostigar parallellt med den egna vägen och som inte söker sig längre undan, vad som än händer under tiden. Som skuggor rör de sig på bara armlängs avstånd och vad man än tar sig för hänger de kvar tills själva solen slocknar.

Jag har haft en kvalitetshelg med E, min egen skugga. Vilka stigar jag än trasslar in mig på, alla återvändsgrändar och fallgropar jag stöter på, så skymtar jag henne mellan träden. Även om helgen bara bestått av beatboxfailure, täckbyxshopping och köttfärssås med spaghetti så är det vår tid och därför viktig tid. Och man skrattar bäst när man bestämt sig för att alltid skratta tillsammans. Så det så.

Fjantigt hyllningsinlägg, visst, men det ska hon ha, kvinnan. För att det är hon. Hon och alla andra som spatserar i min närhet. Utan skuggor som backar upp kan man snabbt missa att solen faktiskt lyser på en emellanåt.

Finns inga. Min syster skulle nog säga jag och min behåring (förståeligt, kan tyckas). Jag påstår att kvinnor kan konsten att hålla sig fresh, men om någon är ute på tunn is är det flickorna på Playboy och Kirstie Alley. Och så klart är det väl alltid en liten kamp mellan de som skyltar med sitt skelett och de där man undrar om det faktiskt finns något skelett bakom det som kan tyckas som en enda stor geléboll. Men äckliga.. nja, de vet fortfarande att tvätta håret och uppföra sig.

Jag äter M&M och jobbar med tågluffsalbumet. Fantastiska minnen, varför är man inte alltid på tågluff?? (Den frågan kom inte upp när vi satt på sista tågresan hemåt, bara så det är sagt. Fascinerande vad några månader kan göra underverk för positiva tankar.) Imorgon ska jag gå på bio och dricka te på Schmäck och dricka vin på Teg och dricka...

På min lista över äckliga män står alla svettiga mansgrisar som grovt överförfriskade stirrar ner i klyftan medan de kläcker det ena oanständiga förslaget efter det andra. Det är dem, Donald Trump och Kid Rock. Livskrismannen som ger mig rysningar och olustkänslor varje gång jag ser (eller hör, suck) honom. Hur kan folk över fyrtio tro att de ser ut som tjugotvå? Och vem vill se ut som tjugotvå? Jag förstår ingenting, men jag tror jag är allra mest upprörd över att min älskade Ellen just nu har Pamelas gamla misstag som gäst. Vad händer?

Rikard Wolff ger mig också gåshud, men mest för att han ser ut som en luden struts och är gift med en 30 år yngre pojkspoling. Barnarov med en skinny snabel, jag döör. Det är jävligt tur för honom att jag älskar Pojken på månen och Scar i Lejonkungen. Annars....

När jag var i Stockholm slog det mig att man inte kan passera sina ungdoms dagar utan att ha bott i huvudstaden (nej, grannlandets räknas inte! Landsförrädare, hej och hå). Där finns allt en tjugonånting behöver - rejäla shoppingstråk, klubbar, karriärmöjligheter och kvadratmeterstora krypin med utsikt över annat än granskog och en fyrkant identiska rödtegelhus. Och män, en oändlig skara män som väntar på att en norrländsk pingla ska storma deras hjärtan. Jag som har storstadsvanan närmast inpräntad i ryggraden undrar vad jag väntar på. Egentligen.
Och lättvint att ta sig både hem, till Oslo, Göteborg, världen..

Undrar om det är dagens överkonsumtion av skumtomtar som sätter hjärnans fantasicentrum på högvarv, eller om mina alla dygnets timmar framför teven får samma centra att sparka bakut. Vad det än är, får det mig att instinktivt vilja skicka en kaskad kräks över både vårdvetarhuset och Ålidhem, ta Rusty under armen och frakta oss ifrån alltihop.

Gudars, jag är mentalt understimulerad och babblar iväg. Förlåt mig, jag har feldoserat alvedon idag och jag ser stjärnor. Ett försök till förklaring och bön om förlåtelse? Alla inlägg kan inte vara perfekta..

Folk får säga vad de vill, alla "riktiga" filmer till trots - Notting Hill är och förblir numero uno! Jag kan alla repliker och minspel, skulle kunna göra en fantastisk enmansshow av hela grejen. Den tar mig till en annan planet varje gång, alla hundra gånger jag sett den (kan det bero på mitt eget omåttliga behov av att vara känd och stå i blixtarnas sken?? I wonder... ). Hugh är min töntige prins och Julia hans världens vackraste prinsessa. Om jag var tvungen att välja en enda film jag fick se resten av mitt liv, säger jag piece of cake!

Nåt som inte är lika enkelt är om man måste välja mellan att ha penisar till fingrar eller pungkulor till tår. Tricky..

Att hamna i en sovkupé (inte en avskräckande liggkupé man delar med två entusiastiska backpackers från Japan, en svettig gammal slaktare med vidriga historier i bakfickan och en mamma med sina övertrötta tvillingungar på tre bast. När man egentligen bara vill sova vill ingen annan det och man får snällt sitta och lyssna med sockerdricka i både armar och ben tills klockan är alldeles för mycket och man måste mobilisera den sista gnutta energi man besitter för att lyckas montera ihop sängen och krypa ner under den tunna filten till ljudet av både timmerdragare och luktpruttar. Det är inte lyx!) med färdigbäddad säng, riktigt täcke och ett handfat med rinnande vatten. Och sen upptäcka att man ska få vara ensam. Helt ensam. Inga upprörda tanter som vill prata om ohyfs och samhällets nedergång, inga barn som ska protestera och gråta, inga högljudda tonåringar (gudbevaremigväl) och ingen annans nattsvett. Bara jag! Åtta timmar sömn genom Sverige var det perfekta avslutet.
Good day folket!