Big city life
När jag var i Stockholm slog det mig att man inte kan passera sina ungdoms dagar utan att ha bott i huvudstaden (nej, grannlandets räknas inte! Landsförrädare, hej och hå). Där finns allt en tjugonånting behöver - rejäla shoppingstråk, klubbar, karriärmöjligheter och kvadratmeterstora krypin med utsikt över annat än granskog och en fyrkant identiska rödtegelhus. Och män, en oändlig skara män som väntar på att en norrländsk pingla ska storma deras hjärtan. Jag som har storstadsvanan närmast inpräntad i ryggraden undrar vad jag väntar på. Egentligen.
Och lättvint att ta sig både hem, till Oslo, Göteborg, världen..
Undrar om det är dagens överkonsumtion av skumtomtar som sätter hjärnans fantasicentrum på högvarv, eller om mina alla dygnets timmar framför teven får samma centra att sparka bakut. Vad det än är, får det mig att instinktivt vilja skicka en kaskad kräks över både vårdvetarhuset och Ålidhem, ta Rusty under armen och frakta oss ifrån alltihop.
Gudars, jag är mentalt understimulerad och babblar iväg. Förlåt mig, jag har feldoserat alvedon idag och jag ser stjärnor. Ett försök till förklaring och bön om förlåtelse? Alla inlägg kan inte vara perfekta..
