jagkarro

Jag har nu tagit på mig mina sprillans nya brills som landade i postfacket imorse. Det är en omställning vill jag lova, men från att tidigare knappt varit medveten om att jag haft glasögon på mig kan jag nu meddela att jag både ser och känner att de är där. Tyngd, färg och en på-köpet-intelligens för 700kr (ingen ser smartare ut än de som sitter med sina fyrkantiga glasögon bakom ett par böcker. I och för sig saknar jag böcker, men jag tycker att det ser rätt intelligent ut ändå. Som en karriärshungrig, spänstig 40+lady, eller en strikt 27nåntingfjant som styr upp glasögonen på näsan var femte minut medan han utförligt och långdraget förklarar nånting som enbart Nobelpristagare i fysik någorlunda förstår sig på. IQ 4000 säger jag bara!). Mina är i alla fall randiga.. på nåt vis. Jag borde demonstrera, men jag tycker det känns drygt. Kom och titta, jag står i mitt fönster vardagar mellan 15-18. Helger troligtvis hela nätterna ifall ni bjuder på vin, för en tia bjuder jag på show. Och där lät jag just som en flicka från Amsterdams röda gator..

Klockan är snart halv tolv. Success! För att hålla mig vaken gav jag mig ut på djungelsafari igen. Eller rättare sagt, jag försökte. Mina vinterförberedda spiror skulle få sig en omgång, allt för att kunna göra en mycket mer elegant entré i huvudstaden. Men med enbart en hyvel i högsta hugg kom jag inte långt. Fotknölarna, sen var rakbladet trubbigt och förbrukat. Engångshyvel eller inte - kommer man inte förbi min smalaste kroppsdel (anklarna, gott folk, anklarna) är det inte mödan lönt. Det är ett tecken på vax4life och jag är inte redo. Självplågeri har slutat vara min grej, så mina bekanta får stå ut med ludet mys. King Kong-style, det är min grej.

Jag lade ner mitt huvud vid sidan om henne och strök min hand över hennes fjuniga hår. Med min andra hand masserade jag hennes lilla mage och nynnade försiktigt visor jag kunnat sen jag själv var barn. Ljudet från när hon sög på nappen verkade lugnande, hennes gråt började sakta tystna. Illamåendet från de giftiga medicinerna började ge med sig och hon fick behålla den lilla koppen välling vi pumpat in genom en av alla de slangar som slingrade sig in i hennes tunna kropp. Medan hon långsamt föll i sömn blundade jag och önskade till någon som kanske hörde, att den lilla, sjuka flickan i mina armar ska få hinna fylla två...



...

Imorgon är det slut. No more miss Inlandsbo. Och efter att i åtta veckor ha stirrat på björkarna bakom huset, vars höstlöv gulnat, ramlat av och rostat ihop, ska jag äntligen umgås med homo sapiens igen (Sussie, du är bara en bäver). Djeaz!

Ps. BB var pricken över i.

Det är väl kanske ingen jättehemlighet att kändisliv alltid fascinerat mig och att min högsta dröm sen jag började välja bort serietidningar mot kändistidningar där i åttaårsåldern, varit att leva i offentlighetens glammiga strålkastare. Till listan över indikationer på min besatthet kan säkert tilläggas min framtida tilltänkta, herr prins Carl Philp.
Men! gott folk, nånting är på gång.. jag har vid upprepade tillfällen den senaste tiden kommit på mig själv med att irritera mig och närmast håna de välbekanta ansikten jag ser i rutan eller på tidningarnas skvallersidor. Allra främst de svenska poppisarna. Jag undrar om det relativt nypåhittade bloggintresset kan vara en bidragande orsak, att det plöstligt dyker upp nobodys på röda mattan som hamnat där av den enkla anledningen att de berättar för hela världen att de äter skinkmackor till frukost medan de funderar på om de ska orka ringa försäkrings- kassan eller inte - något som välden tydligen är oerhört intresserade av att veta. Min kändiskåthet till trots, jag vill fortfarande att de som skrider fram i exklusiva kreationer ska vara värda sin plats i rampljuset. De ska ha åstadkommit något som ger mening till andra (mig). Jag har så svårt att förstå hur information om en total främlings städleda och färg på handväskan kan ge mening till någon. Inte till mig i alla fall och därför irriterar jag mig.

Snälla kännigendisar, gå hem! Egosamhället börjar gå för långt när plöstligt alla tappar markkontakten likt heliumballonger! För att få ner alla 20nånting-viktigpettrar på jorden krävs ett gemensamt antiintresse för bloggfenomenet. Visst, fantastisk idé som Andy Warhol kläckte för länge sen, men i och med att folk slutat med klockarmband så glömmer de också räkna sina fifhteen minutes of fame och hänger sig kvar längre än befogat.

Det slår mig så ofta... varför bloggar jag?  

En sån här dag har jag väntat på länge. Minusgrader och klarblå himmel, spegelblankt vatten och frostknaster under skorna. Gamlingarna i full vargavintermundering som hänger över rollatorerna och fäster en mycket skeptisk blick på sjuttonåringarnas strumpbyxprydda ben och kvarvarande sommarklänningar. Väderintresset över kassadisken på Konsum slår nya rekord, -Ja nu är vintern på väg, första snön, ska det hålla i sig, bytt däck? och så vidare.
Och det ångar när man andas.. Jag behövde den här dagen idag. Och pizzan till middag, en fenomenal kombination för ett högt hängande slutbetyg av min första och sista lördag i Lycksele.

Skål på dig, helgen! 

Jag har bytt layout. Jag är så uttråkad att jag roar mig med sånt fjams. Bloggaren som hatar bloggar har just redesignat sin egen. Underbart! Bara för att inte gå för långt blev det tråkbasic. Skratta gärna, det kommer jag göra när jag blivit människa igen.

Någon som vill spela Postkodlotteriets 50-50 med mig? Till trots för mitt förra inlägg så byggdes inte Rom på en dag, jag kan behöva lite klirr i kassan (och chansen att bli upptäckt ökar dramatiskt med ett teveframträdande). Efter att smågluttat lite på Lyxfällan, låtit ungefär vart tredje ord ur pappas ekonomipredikningar faktiskt fastna någonstans och för att jag helt enkelt måste överleva, har jag infört det ack så nödvändiga Köpstoppet. Inlandet har gjort mig ont, tristess och ensamhet har bosatt mig framför min nya bästis Internet och dess möjligheter till pengaslöseri. Visst, jag har schyssta hörlurar och T-shirts hemma, filmer och musik som räcker år framöver, konsertbiljetter och färdiga resplaner i kalendern. Men jag har också en tom plånbok som behöver gå upp i vikt, vilket rimmar illa med att varken arbeta eller låna pengar. Därför får det var nog nu.

Bjud mig på middag, för jag kommer inte bjuda er.

Nu är jag less. Nu vill jag flytta hem igen. Nu vill jag vara umebo varje dag. Fantastiska sju veckor, men Tack någon för att det bara är en kvar. Borta bra men hemma är faktiskt bäst! Kan detta bero på att jag är sjuklig och därmed har ett plötsligt systerbehov? Eller att jag känt mig isolerad tillräckligt länge? Vet inte, men nu är jag less.

När jag kör bil kör jag fort. Oftast för fort. Är det 50km/h kör jag sextio, är det 70 kör jag nitto osv. Jag om någon borde ha blivit vägfotad, fått dryga böter och tappat körkortet åtskilliga gånger under mina fem år som körduglig. Jag vet det och ändå gör jag det. Kör för fort. Men när man är småligist och tänjer på lagens redan långa arm kommer man undan. Bankrånare haffas, mördare buras in. Hastighetsförbrytarna kör vidare, nästan jämt.
Det är jag och min mor som kör så det viner i trädtopparna och det är också vi som aldrig ens skymtar farbror Blå efter vägen. Övriga, betydligt mer laglydiga, familjemedlemmar har inte bara en gång åkt dit för simpla engångsföreteelser. Fruktansvärt irriterande. För dem. Inombords småler jag och tänker att Se vem det gynnar - jag kommer fram fortast och har mest pengar på kontot. Moahahaa!

Påminn mig om min uppblåsta kaxighet när jag så småningom vaknar ur koma på intensiven. Jag kan behöva höra det då..

Jag sitter i en stuga vid fjällets kant och tittar ut över ängarna där solen just försvinner bakom grantopparna. Jag har förberett middagen till mannen som ännu är på jakt, vi ska fira med whiskey ikväll om det gick bra i skogen. Tidigare idag var jag på byn och köpte tidningen, i vilken jag noterade en dokumentär på svt 2 ikväll om samernas kamp om land. Jag och mannen tänkte se den, så middagen får inte bli för sen......

Typ. Det här är min helg. Jag tänkte vara smart och kombinera sjukdomsåterhämtning med pluggro, men håller redan på att bli lite tokig av ensamheten. Pappa älgjagar och har snart varit borta i tolv timmar. Jag har lyssnat igenom åtta cdskivor, löst en halv korsordstidning och ätit Bullens pilsnerkorv hela dagen. Avslappnande, visst. Feberfri, joda. Men när min mamma ringde för en kvart sen ryckte jag till när jag hörde min egen röst. När man inte pratat på närmare ett dygn hinner man glömma att man har den förmågan. Innan söndag är jag stum.

Imorse vaknade jag projektpeppad. Överst på listan: get new glasses. Mina gamla transparenta ger mig ingen glädje längre. Inga nya karlar på kroken heller, så det är dags att gå vidare. Del ett gick av stapeln idag på Linsa här i vildmarken, sen småstruttade jag hem för att nu ha avverkat del två i timmar framför internets glasögondjungel. Och nu är jag inte lika projektpeppad längre.. Så kopiöst mycket skit det finns! Fula bågar som nån klimakterietant i Kiruna beställer för att tro sig vara, som mormor säger, hipp. Eller så har alla Dambågar nån slags rosaglittrigblommig atteralj som får mig att nästan åla av stolen. Jag som gick in med hjärtans lust och fast beslutsam om att inte tänka black boring, känner mig nu som omslagsbilden av the Shining och har i all ilska beställt hem två svarta(!) provbågar.
Och jag skyller detta nederlag på Anna som är ägare till de snyggaste bågarna i hela cyberspace och som med dessa målade upp en fantasibild om billiga, hotta grejer just för mig. Jag skyller även på CSN och de låga bidragen. Frågar ni mig är det helt logiskt att höja det ett par laxar så att vi studenter får möjlighet att se bra ut och därmed öka vårat välbefinnande, status och i slutändan säkert vårat studieresultat också. På nåt vis.

Suck.

Ja, så var en lördagsnatt åter till ända. Efter att ha grundat på dubbeldate med älgfilé och klyftpotatis peppade vi till med gammal musik från millennieskiftet med curves-tema, allt innan vi styrde våra racers genom regnet till inflyttningsfest hos dubbelS. Invito blev sedan slutmålet med diskodans och barhäng. Halv tre dog jag i sängen och hej söndag, helgen var över.
Utvärderingsdags. Förfester är och förblir det roligaste man gör en partykväll! Man känner det när man har en och man konstaterar det bittert när man lämnar utestället en bra stund innan stängning. Visst, inga regler utan undantag, men allt man vill är egentligen att dansa och var får man bäst musik för det om inte från sin egenkomponerade playlist på iTunes? Så, för att vara social och dricka öl tänker jag aldrig sluta gå på våra älskade pubar. Men för en lyckad, dansant kväll tänker jag härmed slå ett slag för dunkadunka ur stereon och välkomstbål till gästerna, medan dörrarna står öppna till framåt morgonkvisten! Välkommen!

  
  

Grattis Mimmin på din stora dag!

Nu har jag helg. Mammamys, Linnealunch, Emmafest och systerhäng. Mitt schema, good bye

...fortfarande. Suss hade birfday igår och det var sweets i hela lägenheten. Nu hittade jag rester och tyckte att det var en fin frukost. Halleluja för kolhydratdieten! Anyhow, vi bowlade och det blev restaurangmiddag. Och red, red wiiine.. Min mor fick en sång eftersom dagen även var hennes. Folk som tycker om att dela dag med andra... Det är så typiskt. Det kan gå en månad utan en enda birfdaykid, men sen kommer mardrömsveckan när alla plötsligt har födelsedag samtidigt. Gärna två-tre samma dag, en dagen innan och två till innan veckan är slut. Kontot töms och man har stora svårigheter att hinna runt på alla fikabjudningar och ringa alla sina avlägsna. Och sen dör stormen ut och man är kalasbefriad i fyra nya veckor. Varför? Man borde ha elva vänner punkt. En för varje månad (december behåller jag för mig själv). Kanske dags att selektera i vänskapskretsen?