Fans fejkcelebs
Det är väl kanske ingen jättehemlighet att kändisliv alltid fascinerat mig och att min högsta dröm sen jag började välja bort serietidningar mot kändistidningar där i åttaårsåldern, varit att leva i offentlighetens glammiga strålkastare. Till listan över indikationer på min besatthet kan säkert tilläggas min framtida tilltänkta, herr prins Carl Philp.
Men! gott folk, nånting är på gång.. jag har vid upprepade tillfällen den senaste tiden kommit på mig själv med att irritera mig och närmast håna de välbekanta ansikten jag ser i rutan eller på tidningarnas skvallersidor. Allra främst de svenska poppisarna. Jag undrar om det relativt nypåhittade bloggintresset kan vara en bidragande orsak, att det plöstligt dyker upp nobodys på röda mattan som hamnat där av den enkla anledningen att de berättar för hela världen att de äter skinkmackor till frukost medan de funderar på om de ska orka ringa försäkrings- kassan eller inte - något som välden tydligen är oerhört intresserade av att veta. Min kändiskåthet till trots, jag vill fortfarande att de som skrider fram i exklusiva kreationer ska vara värda sin plats i rampljuset. De ska ha åstadkommit något som ger mening till andra (mig). Jag har så svårt att förstå hur information om en total främlings städleda och färg på handväskan kan ge mening till någon. Inte till mig i alla fall och därför irriterar jag mig.
Snälla kännigendisar, gå hem! Egosamhället börjar gå för långt när plöstligt alla tappar markkontakten likt heliumballonger! För att få ner alla 20nånting-viktigpettrar på jorden krävs ett gemensamt antiintresse för bloggfenomenet. Visst, fantastisk idé som Andy Warhol kläckte för länge sen, men i och med att folk slutat med klockarmband så glömmer de också räkna sina fifhteen minutes of fame och hänger sig kvar längre än befogat.
Det slår mig så ofta... varför bloggar jag?
