jagkarro

Det här med att uppgradera vänskap.. man glömmer som bort vad som finns när livet bara tuffar på, när alla viker av på sina egna vägar och man inte når att vanka i armkrok längre. Det är lätt att skapa en illusion om en avgrunds avstånd när det inte länge är "som det brukar vara", när man inte längre ser varann för urskogen emellan. Frustrationen är sällan långt bort när man tycker att man famlar i mörker.. Men så finns det dem som bara viker av på sidostigar parallellt med den egna vägen och som inte söker sig längre undan, vad som än händer under tiden. Som skuggor rör de sig på bara armlängs avstånd och vad man än tar sig för hänger de kvar tills själva solen slocknar.

Jag har haft en kvalitetshelg med E, min egen skugga. Vilka stigar jag än trasslar in mig på, alla återvändsgrändar och fallgropar jag stöter på, så skymtar jag henne mellan träden. Även om helgen bara bestått av beatboxfailure, täckbyxshopping och köttfärssås med spaghetti så är det vår tid och därför viktig tid. Och man skrattar bäst när man bestämt sig för att alltid skratta tillsammans. Så det så.

Fjantigt hyllningsinlägg, visst, men det ska hon ha, kvinnan. För att det är hon. Hon och alla andra som spatserar i min närhet. Utan skuggor som backar upp kan man snabbt missa att solen faktiskt lyser på en emellanåt.