jagkarro

I helgen var jag med om en närmast traumatisk upplevelse. Människor under 25 som försöker leka vuxna men lyckas nå ända till pensinärsstadiet. Stel, obekväm barnkalastillställning som får mig att associera till en begravning där gästerna är åldersdöva eller tandlösa så konversationer blir överflödiga. Och allt detta sker i en grupp med nära vänner (det är alltid lätt att acceptera munlås bland ytligt bekanta, folk kanske är osociala sen födseln. Men inte bland mångåriga kamrater.. vad hände?)

När jag förskräckt lämnade tillställningen drog jag en lättnadens suck över att jag varken har karl eller barn att släpa på, för är det så man blir har jag det helt finemang utan. (Okej, lite cred till mina andra familjevänner som inte slängde talförmågan eller sin sociala begåvning i samma veva som bajsblöjorna. Tack vare er ska jag inte utesluta familjelivet helt ur min framtid.) (Ni ser vad för många läsare gör med mig. Jag får dåligt samvete över vad jag skriver och ber halvt om ursäkt. Suck. Tur att det snart är över.) Därför har jag bestämt mig för att bara göra roliga saker med roliga personer och skulle det skita sig så gör jag det själv. "Ensam är jävligt stark" har helgen bidragit med.

Undrar om jag kommer dö av skam om jag typ besöker SFBio helt allena?
Troligen. Mardrömsupplevelser till trots så är jag faktiskt inte där än. Sugen, någon?