Med ett bloggår i släptåg
Så. Nu har jag tid för en uppsummering av året som gått. Syftet med bloggen var väl lite luddigt, tänkte mest att jag tycker det är kul att skriva och folk tycker det är kul att läsa. Förhoppningen var att de två skulle sammansmälta lite fint och ge ett par minuters underhållning (?) åt de trogna få. Sen var det tydligen inne med att ha blogg och varför välja att vara ute?
Jag har dessvärre inte hunnit med så mycket. Det blev väl inte det mest händelserika året i mitt liv. Eller så tänkte jag först. Men nu slår det mig att detta var året vi uppfann den nya påsktraditionen ("ju fler vi är i fjällen, ju gladare vi blir"), jag har åkt tåg och flyg genom halva Europa, jag gjorde come back på Brännbollsyran, sjuttioåtta bebisar har dykt upp som tagit mig med storm, jag såg en människa dö och jag såg en människa födas, Svante fick träffa Norrland och sen hände en massa små skitsaker däremellan som jag faktiskt tycker var rätt bra. Nu när jag tänker efter. Så jag tar om det där.
Jag har hunnit med en hel del. And more to come.
Sen vad ni tycker om saken tänker jag inte ägna många sekunder åt att grubbla över. Min blogg har faktiskt varit mest för mig. En slags dagbok. Inga supermegajättehemliga saker kanske, lite vett har jag ändå kvar. Till trots för alla Skål jag noterade bland alla gamla inlägg. Men inlägg för att komma ihåg att det oftast är vardagen som är värd att lägga på minnet. Där händer saker man kanske aldrig får vara med om igen.
Vad som komma skall är däremot knepigt. Byta jobb (bort med Rövbäck och fram med cancerbarnen. Vemodigt, men ett steg i rätt riktning), bli klar med skolan (åh gud! Ångest, panik och ond bråd död), praktik i Afrika (i kamp med ett lejon i solnedgången. Dramatiskt? Romantiskt), flytta till Långtbortistan (Norge again, räknas det? Eller Stockholm, bara för att göra som alla andra)..
..och kanske en dag hitta mr Right.
Haahhahahaahahhahahahahahahahahahaaaa!
Godnatt
