jagkarro

Igår på min visa-att-jag-lever-runda här på Ålidhem så passerade jag bland annat Ronja Rövarunge och lillKerran som bums skulle leka att Spöket och den Elake Draken skulle äta upp mig. Kul lek när man vistas blad två- och fyraåringar. Mindre kul när man senare står ensam vid bröddisken på ICA och helt missar att man har ett decimeterstort klistermärke på mössan. Den Elake Draken hade smugit sig med på shopping. Synd att min hallspegel upplyste mig om liftaren när jag slutligen kom hem, annars hade han fått följa med till skolan idag.

När man tänker efter, är det så himla konstigt att man är singel? Egentligen?

Jag har nu läst ut tredje och sista delen i min älskade Stiegs Millenniumtrilogi. Fantastiska bok! Den som inte läst dessa böcker har inte mycket att komma med. De är sjukligt bra och när man passerat mittpartiet i var och en av dem är det omöjligt att sluta läsa. Till trots för dåliga erfarenheter av bokfilmatiseringar så tänker jag faktiskt ta på mig ett öppet sinn och gå och se biofilmen som nalkas. Med Mikael Nyqvist, en av alla mina medelåldersdrömmar, i spetsen kan det inte bli annat än bra. Jag glider just nu på peppendorfiner.

Jag har även lessnat på att ligga hemma och vara krasslig, så nyss kom jag hem efter en tur till centrum för inhandling av riktig middagsmat (Anna Skipper skulle dö om hon såg min sjukdomsdiet. Blåbärssoppa, knäckebröd med philleost och Karamellkungen står gissningsvis inte överst på hennes Ät Bra-lista. Nog för att hon ändå skulle dö om hon såg vad min shoppingtur resulterade i - pizza mozzarella. Underbara tisdag) och lite skolupdate av min kumpan Johannanas. Det var sweet att vara sjuk och borta när man gick högstadiet. Det man skulle ta igen på den tiden var ingenting och fort gick det. Idag kan man måsta läsa om en hel kurs om man har otur. Jag slipper i och för sig det eftersom jag går det väldigt avancerade sjuksköterskeprogrammet, men jag tror jag har en del att göra när jag lämnar mitt näste. Fans fan.

Begreppet multisjuk har fått en ny innebörd. Ruskigt förkyld och magsjuk. Samtidigt. En ny mix som jag gör mitt bästa för att hantera. Det är tur att jag inte kan andas genom näsan och därmed har ett överflödigt luktsinne, för annars väcker städhinkens inpräntade Ajaxdoft så påtagliga sjukdomsminnen att man får kväljningar av bara det. Nu slipper jag det. Nu kräks jag bara när jag verkligen behöver. Puh.. eller nåt. Så feel free att tycka synd om mig. Det gör jag och jag gör det bra. Och norske Pettern har bursdag idag, så hurra för det. Nu ska jag ligga ner igen. Adjö.

Det är sanslöst hur mycket snö som himlen rymmer och som den nu valt att sprida över vår lilla stad. Jag orkar inte ens börja försöka förklara. Se ut, för fan. Det är sjukt. Och jag älskar det! Nu är det vinter. Inget slask, inga runt noll-grader, ingen ishalka. Bara pur vinter. Snö, snö och åter snö. Aaah. Sen att jag inte har vett att klä mig efter väder och därför ligger med feber och fotbollshals hör inte hit. Jag skyller på att vi inte haft riktig vinter på sjutton år. Minst.


Och jag bor på tredje våningen..

Igår på jobbet fick jag äta kvällsmackan med min hemlige vän Ludvigo (med hemlig menar jag att han egentligen går under kategorin "arbetskamrat", men att jag i smyg har stoppat honom i kompisfacket. Utan att någon annan vet om det. Jävligt mellanstadiebusigt, I know). Det är de bästa kvällsmackorna för ingen kan skvallra som honom och tillsammans blir vi nästan experter. Vi irriterar oss på samma saker hos folk och samhällssystem och analyserar situationer på ungefär samma sätt, därför kan vi sitta och känna hur vi tillsammans får all världens makt. Jag är dålig på att irritera mig inför andra annars, stå för att jag ärligt ogillar människor och egenligen vill slita huvudet av både det ena och det andra. Men med herr L går det utmärkt. Det blir en bra kvällsmacksmix. Fanks för det.

Hur hände det här? Jag utmanas inte. Jag utmanar aldrig. Och här är jag och kan inte göra annat än följa reglerna. I curse the day you were born, bloggvärlden..

Här är reglerna:

-gå in i mappen mina bilder
-gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen
-visa bilden på bloggen och skriv något om den


Lena, John och Elsa - Myran, Masken och Pigan.

Stockholm 2004 rätt innan studenten. Vi firade att vi gjort succé med vår musikal och blåste pengarna på dråpligheter under en huvudstadsweekend. Jädra minnen alltså. Vi och Hannahbananah var gänget och vi var de bästa!

Hur fan ska man få motivation att leva när mtv bara spelar skit som Katy Perry och Pussycatterna? Suck och stön. Det måste vara alla alkoholdebuterande femtonåringars fel att dessa människor tillåts skråla i både radio och teve dygnet runt. Det kan bara vara dem som lyssnar. Och jag, för att jag vägrar se Rachel Ray eller TVShop. Åh jag hatar teve.

Att vara fresh i kropp och knopp och hinna fylla 105 år innan man somnar in är en bragd värd medalj. Idag gick ett sekel ur tiden när gamla tant Agnes valde att packa ner alla minnen från två världskrig, ett kallt krig, en Titanic-krasch, när radion kom, när den svartvita teven kom, när färgteven kom, när Kennedy vänstrade med Monroe, när månen bestegs, den äkta Elvishysterin, den äkta ABBAhysterin, frisyrer från 1920-talets slickade kringelknutar till 80-talets våffellockar, när människan gick från att själv mjölka sin egen ko innan frukost till att köpa multiproducerad högpastöriserad low-fat-mjölk på ett supermarket... ja, egentligen allt som en annan bara läst om i historieböckerna, och resa vidare till Stället vi inte vet. Min sandstrand. Det var ett bra sekel som förtjänar en redig öl på den där stranden. Lilla Agnes, sov så gott.

Jag sitter nu har, efter att ha lamnat Fridan i barnehagen, och lyssnar till ljudet av hushållerskans dammsugare. Hon ar uppe på loftet, dar det ar hela en och en halv meter i takhojd och man latt kommer fram bara man går bojd i nittio grader. Dar dammsugar hon nu. 65 år och polack. Det ar tur att hon ar dålig på språket så hon inte kan forhandla om sin lon. Då kommer man lattare undan med ett par, tre hundringar for de fem timmar det tar henne att svabba alla våningar. Att hon ar gammal ar bara bra, det gor henne tacksam. For det ska hon vara. Hon ar ju faktiskt bara polack. Vem skulle annars anstalla henne?

I barnehagen var det lite skvaller på gång. Jag blev anfortrodd att den konstiga mamman till den konstiga lilla flickan nu hade hittat på att den konstiga lilla flickans konstiga storebror inte skulle få något nytt PlayStation, då den konstiga mamman tyckte att det inte var bra for hennes sexårige son att parkera sig framfor teven varje dag. Forfarligt! Inte konsigt att det ar en konstig familj. Och den stackars flickan får ju inte ha rosa prinsessklader, då hon bara går i arvda klader från hennes broder. Inte konstigt att hon bara vill leka "killekar" och leva om och bara vara stokig. Och vad ska det bli av hennes konstige storebror? Vad ska han leka med nar alla andra får sitta vid sina Nintendo Wii och PlayStation 3 och spela mordarspel? Ska han leka med dockor? Ja, det ar en konstig pojke. I en konstig familj som kor runt i en gammal Volkswagen helt från mitten på nittiotalet och bor i ett rodmålat kråknaste mitt vid stora vagen. Det kanns ju inte helt okej att de medvetet valjer att smutsa ner omgivningen, då alla vet att deras sjalvvalda stil passar dåligt till alla splitternya -09bilar och topprenoverade, hypermoderna vita villor. Dåligt! Kan de inte gora som andra och skaffa den konstiga pappan ett jobb dar han tjanar miljonbelopp, så mamman kan vara hemma och bjuda de andra hemmamammorna på kaffe och skvallra om någon annan konstig familj och sen inte halsa på varandra nar man ses på centrum och om man andå skulle råka halsa så får man bara prata om hur mycket golf man spelar eller hur mycket mannen tjanar. Allt medan barnen springer i rosa och blått i barnehagen. Den konstiga familjen skulle bli så mycket mer omtyckt då. Men det fattar de inte. De ar bara konstiga. Konstiga och fattiga. Usch.

Ursakta att det inte ar prickar over ö och ä i detta inlagg, men då måste man gora ett extra knapptryck och det ar ingen hemma som kan gora det åt mig.

Donald Duck, Bestemor Duck med Guffen, Onkel Skrue och Ole, Dole och Doffen. Det är gänget, det, och vi har umgåtts hela dagen. Vi, Fiaspelet och fjorton kilo vindruvor. Det är skönt att hänga med barn när man ser aktivitetslistan. Mindre skönt när man brottas med en uppmärksamhetstörstig femåring var tionde minut och all övrig tid ägnas åt en prepubertal smågangster till elvaåring. Det är tur för dem att de etsat sig fast på djupet, storasyster- syndromet med tillhörande tortyrmoment och medfödd chefsposition uppvisas med största kärlek gentemot de små monstren. Och de är ju söta när de sover..

Man kan tro att jag haft en hektisk dag med tanke på frånvaron. Haha. Jag gör ingenting och njuter av det i fulla drag! Och jag tjuväter semlor mitt på en ofettisdag. Jag ursäktar mig med att det är ett känt fakta att efter en helg full med vaknatt går det inte att känna sig annat än manglad och överkörd och utmärglad och lite som ett levande lik. Fast det är nog inte bara en känsla, man ser nog ut så också. Därför kan det vara schysst för omgivningen att jag håller mig inomhus.

Jag stickade en halv scarf igår. Imponerande insats, Hansson, och tummen upp för syjuntan!