jagkarro

Det är sanslöst hur mycket snö som himlen rymmer och som den nu valt att sprida över vår lilla stad. Jag orkar inte ens börja försöka förklara. Se ut, för fan. Det är sjukt. Och jag älskar det! Nu är det vinter. Inget slask, inga runt noll-grader, ingen ishalka. Bara pur vinter. Snö, snö och åter snö. Aaah. Sen att jag inte har vett att klä mig efter väder och därför ligger med feber och fotbollshals hör inte hit. Jag skyller på att vi inte haft riktig vinter på sjutton år. Minst.


Och jag bor på tredje våningen..

Igår på jobbet fick jag äta kvällsmackan med min hemlige vän Ludvigo (med hemlig menar jag att han egentligen går under kategorin "arbetskamrat", men att jag i smyg har stoppat honom i kompisfacket. Utan att någon annan vet om det. Jävligt mellanstadiebusigt, I know). Det är de bästa kvällsmackorna för ingen kan skvallra som honom och tillsammans blir vi nästan experter. Vi irriterar oss på samma saker hos folk och samhällssystem och analyserar situationer på ungefär samma sätt, därför kan vi sitta och känna hur vi tillsammans får all världens makt. Jag är dålig på att irritera mig inför andra annars, stå för att jag ärligt ogillar människor och egenligen vill slita huvudet av både det ena och det andra. Men med herr L går det utmärkt. Det blir en bra kvällsmacksmix. Fanks för det.