fY-bussen
Min resa till Oslot som jag nu är i började inte riktigt som planerat. I godan ro stod jag i gårkvall på mitt kära centrum och väntade på lokalbussen som skulle ta mig till Anna, när jag fick syn på populära Y-buss några meter bort. AH! slog det mig och tankarna vandrade tillbaks till alla nätter jag spenderat på dessa bussar med god sömn och bra filmer. Tankarna spann vidare och jag såg framför mig god frukost och kvalitetstid hos Mims i Sumpan innan vidare avfärd mot utlandet. Så resolut slängde jag blyväskan över axeln och knatade fram till chauffören, uppträdde lite trött och ynklig och hade snart ordat mig en svart plats i bussen för en ynka hundring (sånt man kanske har IQ fiskpinne då man berättar det. Men det är chaufförens problem, jag känner mig skrupelfri!). Så efter ett snabbt pyjamaspartyavbokande slog jag mig ner på se-avstånd till teven och bunkrade upp med karrapåse och extratröja, redo för en fabulosonatt. Trodde jag.
Först och främst handlade första filmen om en pojke med en påhittad vattenhäst och deras äventyr. Passande, tänkte jag efter att snabbt konstaterat att jag var den enda av totalt tio passagerare som var under 45 år. Därefter visade de Mamma Mia, filmen som jag nu sett frivilligt en gånger och ofrivilligt tretton gånger. Ungefär. Och ja, just nu står ABBA mig upp i halsen. Jag har kräkts för mindre, så att säga. Hursomhelst, då viker jag in årorna och lägger mig till rätta för att somna ifrån eländet. Tänker att klockan är ändå tolv och vi skulle inte vara framme förrän sex på morgonen, så jag förberedde mig för flera timmars sömn. Redan efter en fjuttig timme vaknar jag av att jag dregglat mig blöt som en ettåring med nya tänder på G. Hurra. Till min andra stora glädje finner jag bussen plötsligt fullsatt och alla lampor påslagna och ja, det är helt enkelt ett jädra liv. Vi har parkerat på Tönnebro Värdshus, ett ställe vars parkering jag tillbringat åtskilliga timmar under mina år som resenär. Tydligen var detta ytterligare en. Framför mig sitter Hell's Baby som med sitt djupaste och mest genomskärande röstlage drar till med en klagolåt värre än gammjudarna vid muren. I och för sig är det bara mitt vuxna förstånd som hindrar mig från att göra samma sak. Tönnebro är inte attraktivt klockan tre på morgonen. Efter vad som av samtliga resenärer upplevs som en evighet (men som säkert bara var en dryg timma...), tystnar tillslut skrutten och man hinner inbilla sig en fortsatt färd av frid. Ända tills jag i ögonvrån upptäcker familjen Trailer Trash precis bakom mig. Mamma, pappa, syster och bror. Matchvikt på tillsammans cirka ett halvt ton. Alla i frisyrer från den hemskaste 80-talstidningen. Och hela gänget lider av grav rökhosta, en aktivitet de väljer att framföra i kör för oss övriga i bussen. Först hostar pappa djupt, rossligt och ljudligt i fem-sex minuter, vartefter han skickar bollen till mamma som upprepar proceduren fast i ett lite ljusare tonläge. Syskonen bakom mig kör Hostvisan i kanon och hela familjen håller låda en dryg timme till. Tillsynes väldigt nöjda och glada. Inombords grät jag vid det här laget.
När jag klev av bussen var det i form av ett levande lik (det här har vi pratat om många gånger, hur man ser ut efter en vaken natt. Jag börjar ha rutin på det nu..) och vore det inte för att M höll öppen dörr där på morgonkvisten så hade jag hatat min förlorade hundralapp. Men nu är allt glömt och jag har haft en bra dag. Och min lillFrida är världens härligaste tjej och jag är världens stoltaste gammnanny.
Goodnite
Först och främst handlade första filmen om en pojke med en påhittad vattenhäst och deras äventyr. Passande, tänkte jag efter att snabbt konstaterat att jag var den enda av totalt tio passagerare som var under 45 år. Därefter visade de Mamma Mia, filmen som jag nu sett frivilligt en gånger och ofrivilligt tretton gånger. Ungefär. Och ja, just nu står ABBA mig upp i halsen. Jag har kräkts för mindre, så att säga. Hursomhelst, då viker jag in årorna och lägger mig till rätta för att somna ifrån eländet. Tänker att klockan är ändå tolv och vi skulle inte vara framme förrän sex på morgonen, så jag förberedde mig för flera timmars sömn. Redan efter en fjuttig timme vaknar jag av att jag dregglat mig blöt som en ettåring med nya tänder på G. Hurra. Till min andra stora glädje finner jag bussen plötsligt fullsatt och alla lampor påslagna och ja, det är helt enkelt ett jädra liv. Vi har parkerat på Tönnebro Värdshus, ett ställe vars parkering jag tillbringat åtskilliga timmar under mina år som resenär. Tydligen var detta ytterligare en. Framför mig sitter Hell's Baby som med sitt djupaste och mest genomskärande röstlage drar till med en klagolåt värre än gammjudarna vid muren. I och för sig är det bara mitt vuxna förstånd som hindrar mig från att göra samma sak. Tönnebro är inte attraktivt klockan tre på morgonen. Efter vad som av samtliga resenärer upplevs som en evighet (men som säkert bara var en dryg timma...), tystnar tillslut skrutten och man hinner inbilla sig en fortsatt färd av frid. Ända tills jag i ögonvrån upptäcker familjen Trailer Trash precis bakom mig. Mamma, pappa, syster och bror. Matchvikt på tillsammans cirka ett halvt ton. Alla i frisyrer från den hemskaste 80-talstidningen. Och hela gänget lider av grav rökhosta, en aktivitet de väljer att framföra i kör för oss övriga i bussen. Först hostar pappa djupt, rossligt och ljudligt i fem-sex minuter, vartefter han skickar bollen till mamma som upprepar proceduren fast i ett lite ljusare tonläge. Syskonen bakom mig kör Hostvisan i kanon och hela familjen håller låda en dryg timme till. Tillsynes väldigt nöjda och glada. Inombords grät jag vid det här laget.
När jag klev av bussen var det i form av ett levande lik (det här har vi pratat om många gånger, hur man ser ut efter en vaken natt. Jag börjar ha rutin på det nu..) och vore det inte för att M höll öppen dörr där på morgonkvisten så hade jag hatat min förlorade hundralapp. Men nu är allt glömt och jag har haft en bra dag. Och min lillFrida är världens härligaste tjej och jag är världens stoltaste gammnanny.
Goodnite
Kommentarer
Postat av: Luddelump
Haha, hosta i kanon. Jag skratta. Klockan är 2 och jag har redan hunnit med att plocka ur diskmaskinen. Så nu ska jag köra min radiostyrda bil i en timme för att make up för allt bra jag gjort. Sen ska jag gå och spöka utanför jour-rumsfönstret...
Trackback
