Melodiskandalen?
Det börjar bli svårt att stötta Amy nu. Hon har gått från cool tolvåring som spöade skiten ur alla med sitt sound, till att bli en töntig tonårig poptjej. MotalaFriddy - våra Amypoppardagar börjar dra sig mot sitt slut (man kan tro att vi haft många gemensamma sådana. Det får man gärna göra, jag vägrar gå med på att offentliggöra att du faktiskt avskyr henne och att jag är den enda nu levande homo sapien som seriöst älskar barnet. På ett osexuellt vis, of course). Det är bäst vi skyndar på, för nästa gång blir nog sista gång. Från att med glädje ha skruvat upp volymen på radion, till att i smyg lyssna på hennes debutplatta och min favoritplatta (nej, jag fick den inte på min 20årsdag. Jag fick den... nej okej, det var då. Fan.), till att lära mig alla texter utantill, till att börja ha koll på när det var dags för livechans, till att gå på Schlagerbaren för att få seriösdansa till förra årets Thank you - till att inte bli speciellt ledsen över enbart Andra chansen-placering.
Jag tror jag måste gråta. Förlustgråta.
Med denna inläggsinledning har jag väl avslöjat att jag seriöst ugglat framför Melodifestivalen ikväll. Min ursäkt, som vanligt, är jobbjobbjobb och där är det svårt att inte titta. Fastän man dyrt och heligt och flera år i rad svurit ed på att för all framtid bojkotta programmet (men hur kan man låta bli när Lili och Susie gör come back? LILI och SUSIE! Jag och Lisa discodansade till dem i hennes garage när vi var små och jag var sjukligt redo att discodansa ikväll igen). Men det värsta med ikväll var att jag tyckte flera bidrag var bra. Lasse Lindh, den lille gamla. Numera Håkan Hellström-wannabe - går rakt in i mig! Sen några countrytjejer som stampade takten ända in på mitt jobb. Jag höll på att skaffa mig årets fetaste nördstämpel och faktiskt rösta. Jag är glad att jag tyckte det var för dyrt. Det enda som inte tilltalade mig var nån slags hårdrocksdänga där killar med sexy hockeyfrilla (råcoola), silvertights och typiskt hårdrockssound drog av en jäkel på tre minuter. Jag älskar musik, jag lyssnar på allt (det mesta), men någon äkta rocker blir jag aldrig. Tyvärr.
Avslutningsvis vill jag säga att spelkväll med glada friends, en popcornskål och inbitna tävlingsinstinkter sätter guldkant på en jävligt dålig dag. Prova. Jag gav det en chans fastän jag bara ville hem och raka av mig håret (det kallas frustration) och jag kom segrande ur det. Bokstavligt talat. Jag och Jossan är ett oslagbart team.
Goodnite.
Och Korvylorvy nere i Götet - grattis grattis 54 minuter för sent.
Jag tror jag måste gråta. Förlustgråta.
Med denna inläggsinledning har jag väl avslöjat att jag seriöst ugglat framför Melodifestivalen ikväll. Min ursäkt, som vanligt, är jobbjobbjobb och där är det svårt att inte titta. Fastän man dyrt och heligt och flera år i rad svurit ed på att för all framtid bojkotta programmet (men hur kan man låta bli när Lili och Susie gör come back? LILI och SUSIE! Jag och Lisa discodansade till dem i hennes garage när vi var små och jag var sjukligt redo att discodansa ikväll igen). Men det värsta med ikväll var att jag tyckte flera bidrag var bra. Lasse Lindh, den lille gamla. Numera Håkan Hellström-wannabe - går rakt in i mig! Sen några countrytjejer som stampade takten ända in på mitt jobb. Jag höll på att skaffa mig årets fetaste nördstämpel och faktiskt rösta. Jag är glad att jag tyckte det var för dyrt. Det enda som inte tilltalade mig var nån slags hårdrocksdänga där killar med sexy hockeyfrilla (råcoola), silvertights och typiskt hårdrockssound drog av en jäkel på tre minuter. Jag älskar musik, jag lyssnar på allt (det mesta), men någon äkta rocker blir jag aldrig. Tyvärr.
Avslutningsvis vill jag säga att spelkväll med glada friends, en popcornskål och inbitna tävlingsinstinkter sätter guldkant på en jävligt dålig dag. Prova. Jag gav det en chans fastän jag bara ville hem och raka av mig håret (det kallas frustration) och jag kom segrande ur det. Bokstavligt talat. Jag och Jossan är ett oslagbart team.
Goodnite.
Och Korvylorvy nere i Götet - grattis grattis 54 minuter för sent.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vart ska jag börja? Först och främst. Hur kan du ens kalla Amy för tonårig poptjej. Hon ser ut att vara 10 år gammal. Hennes kläder hör till en 7 åring. Hon har inte utvecklats alls sen hon slog igenom. Tråkig musik, riktigt tråkig musik. Jag DÖR (verkligen) om hon blir Sveriges bidrag. Hon passar mer i lilla melodifestivalen-CRAP FESTIVALEN!!
Sen att du och Jossan är oslagbara var väl lite och ta i?? Ren tur må jag säga. Fler tillfällen kommer och ni kommer krossas * Amy:s egentliga år 5!
Postat av: Clara
Glömde skriva att det var från mig.
Trackback
