jagkarro

Min syster gör titt som tätt tappra försök att muntra upp mig när jag hänger läpp över mitt extremsingliga liv. Igår var det dags för en ny runda. På väg ner till stan hittar hon en upphängd reklamaffisch för nån feministfestival som är på gång. Hon, medvetenskiten från Hell, jublar högt och säger i samma andetag att Dit måste vi gå! Jag tittar skeptiskt på henne och avlägger en medvetet provocerande kommentar om att det sista jag vill just nu är att ha en helkväll med sura lesbianer som stup i kvarten håller politiska tal om att hata män. Success. Tvärförbannad ryter hon till om att feminister inte alls är sura och att festivalen är för både kvinnor, transor och barn. Hurra, tänker jag och upplyser henne om att jag troligtvis inte hittar min framtida man där och att jag därför inte ser någon poäng i att delta (ja, så trångsynt och desperat blir man efter år av ensamhet att man endast rör sig i kretsar där en potentiell Han kan dyka upp). Min syster skakar (befogat, jag vet) på huvudet och suckar uppgivet. I ett sista försök att få med mig och samtidigt få mig att släppa mitt eviga karljägande frågar hon "Fan, kan du inte bara lära dig att bli lesbisk?"

Jag är förlorad. 4Life.

För att inte lägga mig och dö mitt på gatan drog jag iväg henne på ett pojkstinnt Pipes och vi pressade ett par öl. Helt emot mitt hälsotillstånd, men helt i enighet med mitt begär. Jag känner mig åter hoppfull.