jagkarro

Jag har en kändiskompis. Eller kändis och kändis, det kan kanske definieras väldigt individuellt, men han är en som visas på teve och som presterar i det samma (för mig är det samma som kändis och kom inte och ta det ifrån mig. Jag älskar att känna en "kändis"!. Även om det är en basic lagidrott). Jag pratar om IBK Dalen och deras Alm. Allas vår egen mr Johan. Clarrans karl (ja, listan kan göras lång). Ikväll har jag varit en skakig bänkanhäng- are vid viktigmatchen och svettats bort minst fem kilo under perioderna. Hela tiden kruttorr i munnen och med pulserande händer efter ett frenetiskt klappande. Så plötsligt hände det. Efter skräckslagna framochtillbakabollar gjorde Johan mål och läktarna reste sig till taket i ett gigantiskt samstämt jubel! Jag och Eman fullkomligen flög upp från våra platser och i samma veva som vi skrek oss gula och blå av lycka, så klämde jag faktiskt fram en liten tår. Kalla mig känslig, mensåsa eller rent utav en fjant - jag borde härmed klassas som en fullfjädrad supporter och därmed bli lite mer BFF med Almen (huruvida de vann matchen eller inte hör inte hit. Bara töntar hakar upp sig på sådana smådetaljer). Dit jag vill komma med det är att jag nu är halvkändis på riktigt.

För det blir man om man är kompis till en kändis och om man hamnat i teve under samma sändning. Det har vi. Och jag är nu ett steg närmare berömmelse.