jagkarro

Som något så nar vuxen gar det ganska enkelt att glamourisera uppvaxten och relationen till syskon, man tycker snabbt att man ar de basta systrar ever. Nar man sen omger sig med ett annat syskonpar i lagom bråka-ålder går det plotsligt valdigt fort att bli påmind om att aven solen har sina flackar. Om jag ska erkanna så var det inte alls sarskilt helylle hemma hos oss alla dagar och kamperna handlade om allt fran sitta fram i bilen, till falsksång vid showupptradanden i koket, till vem som skulle fick mest godis i pasen. Och så vidare. Det fanns stunder då jag mer an avskydde mina systrar, sarskilt den minsta. Hon var en plåga, en sticka i fingret som vagrade komma ut. Åh, vissa dagar.......
Men som sagt, nu ska jag snart runda 23 och tycker att relationen till mina sisters ar vaaarldens basta och vi har det sååå bra. Och istallet for att forsoka sympatisera med dessa lurvungar jag nu har under mina vingar, så blir jag stormtokig nar det gnalls an over det ena, an over det andra och nar det blir narkamp ar jag nastan sjalv med och slåss i slutandan. Och mina predikningar om hur viktigt det ar att vara vanner med sitt syskon och att nar ingen annan finns, har du i alla fall din syster/bror kanns nastan som en dålig, uppdiktad barnbok. Jag skams nastan for mig sjalv. Men det ar plågsamt att stå mitt i ett hemtrevligt tredje varldskrig och numera ser jag upp till mina foraldrar. Mina nya idoler.