jagkarro

Idag hade jag bestämt mig för att gå till Blodbussen för att bli blodgivare. En god sak och jag ska ju trots allt bli sjuksköterska, ser inte så bra ut om jag vägrat hjälpa mänskligheten. Så, sagt och gjort, när vi skickat in hemtentan tog jag mig med raska steg ner på stan. Solen strålade och mitt sällskap Lina peppade lite genom att säga att hon minsann gav blod och att det var inga problem och de bjöd på frukt och festis och var alltid gulliga! Till saken hör att jag, trots mitt yrkesval och trots min piercing, tycker att det är småkymigt att få nålar instuckna i kroppen och det är ju lite grejen med att ge blod. Så, mina nerver hade sedan länge börjat spöka och därför var det med stort mod jag tryckte ner handtaget på bussen och klev in. En redig, skäggig karl med finsk brytning gav mig papper på papper och broschyr efter broschyr som skulle ögnas igenom, skrivas under och förtydligas. Jag gjorde som de sa och hamnade i en liten vrå med en sån där gullig sköterska så som Lina lovat att de skulle vara. När hon nöjt (oj, där kom det igen) förklarade att jag hade perfekta blodtrycksvärden sjönk min puls några hack och mitt första leende bröt ut. Det var nog inte så farligt ändå, jag hade ju fantastiskt bra värden. Men så hamnade jag tillslut i liggstolen och med tröjärmen uppkavlad och svettringar á la Atlanten under armarna kände jag mig plötsligt väldigt ynklig igen. Då kom vändningen. En sköterska kom fram, såg på min arm och lade med förfärad min handen på pannan. Utan ett ord vinkade hon till sig en annan sköterska som slöt upp, tittade och slogs av samma reaktion. Fortfarande utan ett ord tittade de på varandra, suckade och skakade på huvudena och likt Kroken och Snoken tittade de på mig med huvudena tätt ihop, för att tillsammans göra sitt första och enda uttalande - jag hade för dåliga kärl, det skulle inte bli någon blodgivning! Förvånad och samtidigt lite lättad (ja gudars, nu slapp jag den där pärsen var fjärde månad) reste jag mig upp, stammade fram något om felbedömning och Är ni verkligen säkra.. Sköterskorna höll fast vid sitt beslut och jag fick ta på mig jackan igen. När jag gick till trappen för att lämna bussen tittade den storvuxne finnen på mig och skrattade till. -Ja, här är du inte välkommen mer, sa han och kastade mina papper i soporna.
Och så gick det, dagen när jag bestämde mig för att ge blod.