jagkarro

Är det bara jag eller har alla en liten djävul i sig som älskar att komma fram när den är som minst välkommen? Idag var vi och snurrade på polisstationens parkeringsplats (ja, bara för att roa oss själva) och plötsligt kommer jag på mig själv med att sitta och tänka på att skära sönder däck, repa lackeringar och felparkera. Bara för att.

Sen tycker jag det alltid är lika underhållande att åka buss. Det går inte en bussresa utan att någon främmande person talat till mig på ett säkert trevligt men för mig väldigt suspekt vis. I förrgår när jag åkte buss stötte jag på en gammal bekant och vi började, som vanligt folk flest, uppdatera varandra på småsaker i livet. Vi kom in på min Barcelonaresa och via den länken vidare in på språk och gamla kunskaper från forna skoltider - tyska. Mitt inne i en för utomstående säkerligen inte intressant diskussion om varför man glömmer allt fastän man pluggat i fem-sex år, vänder sig den typ fyrtioåriga mannen framför oss om, stirrar mig i ögonen och säger med hög, klar stämma: Börja prenumerera på en tysk dagstidning, då kommer du in i språket igen. Därefter vände han sig framåt igen, tog på sig ett par handskar och klev av på närmaste hållplats.
Ja, ni. Så är det för mig. Jag får goda råd av mänskligheten för att komma vidare i min personliga utveckling. Det känns.. bra?