Nöjt?
Finns ordet nöjt? Eller stavas det annorlunda som jag inte vet, så det bara är min felstavning som ser störd ut? "Han log nöjt... " Jaja, Nöjd skulle bli min rubrik men jag känner att jag gör saker nöjt idag. Förstår ni mig?
Hur som helst, jag har börjat bli vän med mitt hår igen. Det är skönt, jag har lämnat Potter och Grant och alla de där bakom mig. Jag har även blivit vän med min Stepcounter. Nu går jag och går jag och går jag utan att muttra över det (jag har iofs inte kommit på om det är för att det är bara vägar igen eller om det faktiskt är manicken på höften som motiverar mig) och känner mig freshare än någonsin. Jag är även vän med det svenska skattesystemet som bestämt sig för att ge mig en rejäl sommarbonus i år. Fantastiskt! Är det konstigt man gör saker nöjt idag?
Jag var och besökte mor och far igår. Jag insåg då det brillianta med att faktiskt bli vuxen (och den definitionen består av ha flyttat hemifrån och klippt många osynliga navelsträngar) och inte umgås så mycket med sina föräldrar. Det ger en chansen att utföra dumdristiga saker, dricka hejdlöst mycket utan vad-ska-mamma-säga-ångest (och kvar är bara var-har-jag-vaknat-ångesten), planera egna aktiviteter och lyckas och misslyckas omvartannat - allt för att sen kunna slinka in hos sina föräldrar en söndageftermiddag och få fika och kärlek utan gränser. Man är alltid på topp, trots att man är öppen och berättar (nästan) som det är. Man får en extra bulle som plåster på såren och ett litet förmanande Tänk på hälsan, stumpan. Men alltid med glimten i ögat. När man bodde hemma och ens yppade att man hade missat en lektion, kanske druckit en cider på festen eller lagt ut hundra kr för mycket på en tröja - då lyfte taket och det slutade alltid med att man åkte på att både diska, tvätta kläder och städa toaletterna. Och om blickar kunde döda...
Nej, alla borde få flytta hemifrån och få en riktigt kärleksfull relation till sin familj. Aah it's lovely och det blir faktiskt att man ser fram emot den där eftermiddagstimmen då man får hjältestatus och allt som sägs kommer omsvept i blommor och fin musik. Det är styrkande.
Hur som helst, jag har börjat bli vän med mitt hår igen. Det är skönt, jag har lämnat Potter och Grant och alla de där bakom mig. Jag har även blivit vän med min Stepcounter. Nu går jag och går jag och går jag utan att muttra över det (jag har iofs inte kommit på om det är för att det är bara vägar igen eller om det faktiskt är manicken på höften som motiverar mig) och känner mig freshare än någonsin. Jag är även vän med det svenska skattesystemet som bestämt sig för att ge mig en rejäl sommarbonus i år. Fantastiskt! Är det konstigt man gör saker nöjt idag?
Jag var och besökte mor och far igår. Jag insåg då det brillianta med att faktiskt bli vuxen (och den definitionen består av ha flyttat hemifrån och klippt många osynliga navelsträngar) och inte umgås så mycket med sina föräldrar. Det ger en chansen att utföra dumdristiga saker, dricka hejdlöst mycket utan vad-ska-mamma-säga-ångest (och kvar är bara var-har-jag-vaknat-ångesten), planera egna aktiviteter och lyckas och misslyckas omvartannat - allt för att sen kunna slinka in hos sina föräldrar en söndageftermiddag och få fika och kärlek utan gränser. Man är alltid på topp, trots att man är öppen och berättar (nästan) som det är. Man får en extra bulle som plåster på såren och ett litet förmanande Tänk på hälsan, stumpan. Men alltid med glimten i ögat. När man bodde hemma och ens yppade att man hade missat en lektion, kanske druckit en cider på festen eller lagt ut hundra kr för mycket på en tröja - då lyfte taket och det slutade alltid med att man åkte på att både diska, tvätta kläder och städa toaletterna. Och om blickar kunde döda...
Nej, alla borde få flytta hemifrån och få en riktigt kärleksfull relation till sin familj. Aah it's lovely och det blir faktiskt att man ser fram emot den där eftermiddagstimmen då man får hjältestatus och allt som sägs kommer omsvept i blommor och fin musik. Det är styrkande.
Kommentarer
Trackback
