jagkarro

Nu när jag sitter och ser So you think you can dance på TVn känner jag hur det rycker i hela kroppen och hur jag nästan trycker huvudet in i rutan, så långt framåtlutad sitter jag. Det känns så lätt och det ser så enkelt ut och jag är snabb att inbilla mig att det är min framtid. Dansare. Jag kan dansa. Jag kan hålla takten och jag kan skaka höfterna och svinga med armarna. Och mina vader i högklackat - damn I'm hot! Och jag har övat, tro mig! Jag kan allt från att födas ur ett frö till att göra extremt coola moves när jag bara står på mina händer med benen coolt i luften. Ja, ni förstår.. Problemet är bara att det är min version jämt och i min version ingår inte smidighet och stryka, allt handlar bara om timing. Så när den rätta takten kommer är det viktigast att markera den med ett slags hopp eller en headhairswingshake (ja, jag hittade just på det ordet. Whatever) och det gör ingenting om den planerade spliten, som vi alla kan förstå redan innan första försöket är dömt att misslyckas, slutar med att jag råkar ramla. Då "hör det plötsligt till dansen" och jag bara forstätter från min nya position. Så jag är mer en freestyledansare, kanske därför jag inte är med i TVprogrammet. Jag är för fri för att följa nån slags koreografi. Smart.

Det känns som att jag nu måste förklara att mina så att säga dansövningar alltid sker bakom stängda dörrar och allmänheten är för alltid skyddad från denna aktivitet. Gud, det är mycket i mitt liv som sker bakom stängda dörrar. Stackars er vad ni missar mycket.. Men när jag blir känd, då ska jag dela med mig.

Förresten, känns värt att nämna: dockan överlevde och vi levde lyckliga i alla våra dagar.