Från zero till hero och tillbaka
Nackdelen med att skaffa träningsrutin inför sommarkroppen är att hela det inre systemet jävlas med en konstant den första tiden. De två första gångerna man vistas på träningspass, rinner svetten från kroppen likt ett mindre Niagarafall och det känns helt allvarligt som att hjärtat tänker skita i de ynkliga tjugotre åren man har på nacken och ändå bidra med en gigantisk hjärtinfarkt. Har man någon form av vett går man aldrig tillbaka, men är man mindre briljant och ändå släpar sig till sin självvalda tortyrkammare, så slår gladiatorfasen till som en hjältemaskerad djävul. Plötsligt känner man sig fjäderlätt och superstark med en kondition som OS-medaljörerna i långdistanslöpning, man springer mil efter mil på bandet och lyfter dubbla vikter på pumppassen. Med den inbillade storformen hakar man tillslut med på två pass samma dag och då händer det! Innan man hinner blinka slängs man med full kraft rätt in i statyfasen. Där kan man inte röra sig längre och där är jag nu. Det är ett smärre dagsverke att lyfta det ena benet framför det andra i det där som vanliga människor kallar för Gång. Jag förbannar än en gång att jag dundrat rakt in i fällan, för jag känner redan nu att omotivationsfasen närmar sig med stormsteg. Det krävs ett psyke som en oxe för att kunna komma igenom den fasen och jag vet inte när jag sist såg en sån i spelgeln. Vi får se, men just nu känns Beach 2014 mer realistiskt.
Slutligen får dagens tips bli att inte spotta i minusgradig motvind. Det resulterar i en relativt oangenäm aktivitet som går ut på att skapa fastfruset slem från jackärmen. Har jag hört.
