jagkarro

Igår kom lilla Mim på besök och jag skulle agera taxichaffis. Jag övertalade mina volvoägande vänner att låna ut Silverfaran till mig och instruktionen löd att bilen blev dagen innan parkerad där den brukar stå. När tiden då var inne, spatserade jag iväg till parkeringsplatsen och fick genast syn på en 740. Dock helt översnöad, något som förbryllade mitt lilla huvud då det inte snöat under dygnet den stått där. Men, tänkte jag, nån har säkert varit och skyfflat snö över den på ett mycket logiskt sätt, och började jobba mig in mot bilen. Snön var tung och massiv och jag kämpade som ett djur för att få av allt. Jag halkade ett flertal gånger in under bilen och förbannade det mesta av bensindrivna fordon och symtom på årstiden, innan jag äntligen fick bekräftat att det faktiskt var en bil under snöhögen. Fel bil.
Paniken växte och inte gjorde det saken mycket bättre att en mycket argsint kvinna med bebis på armen stod och blängde på mig från ett fönster i huset bakom parkeringen. Jag kan ännu satsa mina sista slantar på att bilen var hennes och hade hon haft ett vapen hade jag inte skrivit här idag. Jag backade långsamt bort från platsen och sökte förtvivlat med blicken efter den rätta bilen, säkerligen på ett sätt som verkade väldigt misstänkt för diverse åskådare. Inklusive arga damen. När jag äntligen fick syn på den (är det här jag inte ska berätta att den stod alldeles bredvid?) skyndade jag fram, kastade mig in i den och rivstartade iväg likt en Ferrari. Önskade jag . Men skrället var kall i alla dessa minusgrader och det tog hundra år att starta den för att sen krypa fram på tvåans växel ut från parkeringen och iväg ner mot stan. Motorn slutade skrika när vi passerat en kilometer på mätaren. Arga damen hade utan problem hunnit ifatt mig med en yxa om hon velat. Jag tackar bebisen för att mitt liv ännu är i behåll.

Papa har birfday idag och jag ska mumsa tårta. Adjö