Själsligt. Eller nåt.
Läser för tillfället en kurs om psykiatriska tillstånd och sjukdomar i skolan, en kurs jag varit lite halvers inför. Det där med snurrpellar och psykmonster har jag inte haft så mycket till övers för, fördomarna har brottats mellan mina egna hjärnceller och jag hamnar oftare i en spiral av irritation (lite "gaska upp er, för fan!"-attityd) än i ett jag vill hjälpa- /jag förstår-läge. Och alla dessa reaktioner på grund av okunskap. Okunskap som för varje dag just nu tappar mer av sitt o. Det börjar nästan bli på riktigt intressant om varför folk får kortslutning, vad som påverkar och hur man blir frisk igen. Det finns sjukt många olika antal får som lämnar hagen, lika många diagnoser och frågan jag måste ställa är om alla faktiskt är nödvändiga? Måste alla få en diagnos? Stoppas in i ett fack, kategoriseras och behandlas utifrån ramar och mallar (pillerpillerpillerpiller)? Det är lätt att avgöra om någon har en propp i hjärtat. Eller ett sår på armen. Eller bakterier i halsen. Men svarta, förvirrade, utmattade tankar i hjärnan? Vem kan avgöra vad det är?
Jag stoppar här. Jag inser just att jag skriver ett inlägg som om jag skulle skriva diskussionsfrågor till ett seminarium i skolan. Det är nog inte därför ni läser. Sorry. Jag kan väl istället bjuda på osmaskiga detaljer om mitt lovelife. Att jag återigen avstyrt möjligheten att få evig lycka i kärlek. Mitt senaste äventyr satte jag punkt för igår och det gör mig lite smårutten. Det är nästan synd om folk som kommer i min väg, för jag är renaste Isprinsessan själv. Gång på gång misslyckas jag kapitalt med att hålla om mina egna erövringar och jag kommer mer och mer till insikt om att när mina vänner gifter sig, skaffar barn, köper hus och går i pension, är det fortfarande jag som får inbjudningar med överskriften Du är välkommen... istället för Ni... och reklambrev i postlådan om Singelkryssningar för 50+. En insikt som jag anser ger mig rätt att hamstra choklad och gå under i min egen tevesoffa. Och ansträng er inte med att skicka en räddare i nöden. Det är en överhängande stor risk för att han möts av kalla handen i min hall.
Jag stoppar här. Jag inser just att jag skriver ett inlägg som om jag skulle skriva diskussionsfrågor till ett seminarium i skolan. Det är nog inte därför ni läser. Sorry. Jag kan väl istället bjuda på osmaskiga detaljer om mitt lovelife. Att jag återigen avstyrt möjligheten att få evig lycka i kärlek. Mitt senaste äventyr satte jag punkt för igår och det gör mig lite smårutten. Det är nästan synd om folk som kommer i min väg, för jag är renaste Isprinsessan själv. Gång på gång misslyckas jag kapitalt med att hålla om mina egna erövringar och jag kommer mer och mer till insikt om att när mina vänner gifter sig, skaffar barn, köper hus och går i pension, är det fortfarande jag som får inbjudningar med överskriften Du är välkommen... istället för Ni... och reklambrev i postlådan om Singelkryssningar för 50+. En insikt som jag anser ger mig rätt att hamstra choklad och gå under i min egen tevesoffa. Och ansträng er inte med att skicka en räddare i nöden. Det är en överhängande stor risk för att han möts av kalla handen i min hall.
Kommentarer
Postat av: Hanna Lindkvist
....klart din drömprins kommer att infinna sig! Tack för att du förgyller min dag med skratt genom ditt suveräna skrivande! Kram At- Hanna L.
Trackback
