jagkarro

Till trots för mina en miljon ensamma singeldagar i bagaget och med en krypande känsla av förakt mot släktet Man i kroppen (gud, om jag inte blir bortgift snart kommer jag bli en sån som blänger på alla män i affären eller lurar hemma bakom gardinen för att kunna spy förbannelser över alla pillsnoppar som passerar på gatan), har jag ännu inte förlorat den äkta lyckokänslan som infinner sig när mina vänner faktiskt lyckas hitta the One. Ingen avundsjuka, ingen missunnsamhet. Bara en massa glädje (man kan nog tro att jag är 48 år nu, men jag är fortfarande 23. Bara lite länge ensam 23)! Jag blir nästan fjantigt jag-kan-inte-sluta-le-förälskad själv. Än så länge blir jag bara kär i kärleken, tack och lov. Värre blir det den dag då jag som lömsk bitterfitta slår klorna i mina vänners män. Det är då jag återigen plockar fram mina eremitplaner, eller min omgivning ger mig en enkelbiljett till rymden. Vi får se.
Idag är jag glad i alla fall. Idan har fångat en guldfisk och lyckats behålla honom i en glasskål. Och jag får smygkika på Lyckan så mycket jag vill. I'm lovin' it.