Vanligt hyfs sökes
Det här med att inte kunna hälsa på varandra är något som stör mig oerhört mycket. Går man på stan, genom bussen eller hänger i omklädningsrummet på träningen, ja var fan som helst - får man ögonkontakt med en bekant så hälsar man. Annars är man fruktansvärt fånig! Definitionen på bekant sträcker jag här ända till folk som man någon gång sagt något mer än Hej till, och då räcker det ofta med bara ett par artiga meningar. Vet man vem den andre är så hälsar man. Är man osäker hälsar man också, för säkerhets skull. Vet man inte, fine. Men blickar är mycket talande för om man vet vilka varandra är eller inte. Osäkra, störtstöddiga elvaåringar hälsar inte. Vuxna, hyfsade personer hälsar. That's it. Men inte i vår värld, obviously. Annars hade jag inte bajsat ett förbannat inlägg just nu. Två gånger hände det mig idag och jag bevittnade även två hej-utan-respons från runtomkringfolk. Alla gånger skakade jag uppgivet på huvudet och insåg att det är lätt att bli ensam och deprimerad i en ignorerande värld. Fåniga översittare. Som säkert är mesproppar i sig själva. Fan.
Jag åt kött idag. Nej, jag är fortfarande vegetarian. Jag slutade bara aldrig äta älg (Hälge har ett fint liv i skogen). Så efter snart fyra veckor utan animalisk föda, njöt jag mors köttgryta till middag. Eller njöt och njöt, jag fick kramper i magen som höll i sig en timme efteråt. Min nya, gröna mage var inte riktigt beredd. Därför dröjer det nog fyra veckor till innan jag tar en ny bit. Eller så dröjer det forever. Vem vet?
