En stol, en fiende
Okej. Huvudrätten ligger på tallrikarna. Kostymkillen reser sig och håller tal till Kvinnan och önskar ett gott slut. Alla skålar och applåderar och ska precis försvinna in i sorlet igen. Då passar jag på. En liten oskyldig dra-in-stolen-rörelse och PANG! så försvinner den under mig och innan jag vet ordet av ligger jag över något som liknar en vedhög. Stolen är plötsligt platt och har gått i fyrtioelva bitar. Som om inte det vore nog vägrar min tighta kjol att underlätta för mig i kampen att komma upp, så jag ligger där med benen spretandes i vädret medan övriga sällskapet tjuter av skratt. Lyckligtvis har jag gentlemän till bordskavaljerer som får rycka in som tillfälliga lyftkranar (för sant ska sägas att i en sån situation är det omöjligt att inte se på sig själv som en tvåhundrafemtiokilos valross). Därefter blev det till att samla ihop träflisorna som låg utspidda över golvet och min tidigare sittplats blev ersatt med en mindre risky plastpall. För att lindra skammen var det här jag blev mer frekvent med skålandet. Vin är en finfin räddare i nöden och för några timmar slapp jag tänka på att jag just stått för the happening of the evening.
Idag är jag nykter och har blivit påmind om det både tre och fyra gånger. Jag har så fina vänner.
Annars var kvällen mycket lyckad! Vid tolvslaget stod vi fulla och drulliga utanför huset med fyrverkerier ovanför oss och bubblande skumpa i glasen. Vid fyra på morgonkvisten drog jag på mig braxorna och trampade iväg ut till jobbet där jag dog i soffan och tjänade femtonhundra spänn på att sova ruset av mig. Nu äter jag mest choklad och maratontittar på film med Anny.
Det är första januari 2009. Welcome.
