jagkarro

Hur kommunicerade vi innan mobilen uppfanns? Egentligen? Hur överlevde vi utan livstecken från varann flera timmar i sträck och hur bestämde vi när vi skulle hitta på saker, var vi skulle hitta på saker och vilka bestämde vi det med? Jag ska leka farfar och referera till den gamla goda tiden då man kommunicerade via den nu uråldriga fasttelefonen, lät föräldrarna fixa playdates och fick man inte tag i varann fick det vara. Det var också på den tiden familjen Hansson lyckades bibehålla status med hjälp av den orangekamouflerade BILtelefonen. Det ni, den gick inte av för hackor med sin size tegelsten, krullsladd och med centimetertjocka sifferknappar. Och 010-nr. Den användes främst för att ringa och meddela att -Nu kan ni sätta på kaffet, vi är tio minuter bort! Jag använde den för att ringa min gamla bästis Frida och exalterat berätta om min första knallröda hårtoning. Oh, det glömmer vi aldrig...
Men åter till ämnet, det är bara att konstatera att idag blir vi handikappade utan mobil. Man blir ledsen när man blir dissad (för man vet att man blir det, alla får tag i en om man vill), man mäter popularitet i antal sms och orkar man inte vara trevlig eller hamnar i en allt för obekväm sits kan man alltid rädda situationen genom att sitta och fickla med den. Ingen lär sig att passa tider för man kan alltid skicka ett jag-är-sen-sms och istället för att låta folk förväntansfullt vänta på bilder och vykort från semestern så skickar man mms med undertexten -Vi har det bra, ses sen! Gud, brevbärare är så påväg ut..

Jag börjar få ångest över att uppfostra barn och det här är en av delarna i mitt ångestprogram, hur man får barnen att bli ordentligt folk. Ja, jag vet att man inte kan börja tänka på sånt när man inte ens har en karl, men det är inte så lätt när folk vankar med bullar i ugnen överallt. Det är lätt att slira på fel spår. En stor eloge till alla ni som förvandlar vildingar till prinsar och prinsessor! You rock!