jagkarro

Jag har i löpet av ett par dagar varit nära att krocka två gånger - en gång med en cyklist och en gång med en vägskylt. Det låter dumt, javisst, men hjärtat stannade båda gångerna. Nej, jag lever och har hälsan, men jag drabbades av Chocken.

Fall ett:
Jag cyklade i godan ro hem ifrån Iksu när cyklisten från Hell dök upp från ingenstans och dundrade rakt emot mig. Min Rusty har som oftast osammarbetsvilliga bromsar och tydligen ägde inte min framtida dödsorsak några, och allt hade slutat i en jättekrasch om det inte vore för att token valde att svänga rakt ut i skogen och braka in mellan träden istället för in i mig. Vid det här laget hade jag glidit av pedalerna, slagit mitt allra heligaste i cykelramen (en av alla gånger man tackat högre makter att man föddes som kvinna) och kände rent allmänt hur min kropp ändrade både färg och temperatur. Men när jag försökte skymta den grymtande mannen bland barrkvistar och brokiga trädstammar, insåg jag att han kanske ansåg att jag var orsaken till hans ofrivilliga skogspromenad. Istället för att stanna och få reda på det, ropade jag lite hurtigt -Ursäkta och hoppade upp på cykeln igen. Jag levde, mannen levde och inget mer med det...

Fall två:
Jag och min brännbollspartner var mycket nöjda över gårkvällens insats och armtrötta, småsvettiga och fingerömma satt vi oss i lillracern för att glida hem genom staden i solnedgången. Vi småpratade om allt och inget, jag som inte körde hinkade i mig vatten som om jag just sprungit ett maraton och allt kändes frid och fröjd. Men innan lyckan varat allt för länge, isade sig blodet i mina ådror då jag till min stora förfäran fick se en vägskylt mitt i vägen närma sig fronten på vår bil med allt för hög hastighet. Min instinkt fick mig att slå en blick på den helt uppenbart ouppmärksamma chauffören, och mycket riktigt var hennes ögon i 90graders vinkel åt fel håll! Min andra instikt borde nu varit att öppna munnen och verbalt få kontakt med henne, men ack nej. Jag tog istället resolut tag i ratten och lyckades i sista stund få bilen att endast passera skylten, inte bli närgången överhuvudtaget. Vid det laget hade kvinnan vid ratten uppmärksammat händelsen, både hunnit skrika till mig att inte ta ratten och därefter tackat mig för att jag tagit ratten. Och när jag, efter att pulsen sjunkit med hundra slag i timmen och äntligen börjat närma sig normaltakt, frågade vad som hände så var det den enkla anledningen att hon sett en bil hon kände igen...

Så, det är action i tillvaron. Puh.