El perro está en el orno
Hej igen får jag nästan säga. Blev tvärless på hela bloggrejen och bestämde mig för att inte fortsätta. Men ack som jag tänkt på min jagkarro.blogg och har nu gjort en ny bestämning - jag skriver bara ibland. Så här gör vi ett nytt försök, två veckor senare..
Barcelona har haft finbesök. Jag, syster och Eve åkte dit för att ta reda på om staden är lika fantastisk som alla påstår och JA det är den! Till och med trots diverse regnskurar och dyra taxiresor, när vi stod på toppen med staden i vår hand smälte våra hjärtan och det gjorde nästan ont att resa därifån. Trevligt folk, otroliga byggnader och lättillgänglig. Femstjärnigt all over!
Min enda undran är om jag är något av supersvenskt slag eller om det är koreanerna (jag vet att det bor spanjorer i Barca, men här syftas nu på vandrarhemmet som inrymde folk från alla världens hörn) som kör nån stil jag inte riktigt bekantat mig med (förrän nu!). Denna lilla söta glada brutta sluter upp vid sidan om mig på toaletten där jag står vid handfaten, pratar pratar pratar - går in på toa och gör sin grej - pratar vidare och plötsligt kommer jag på oss med att stå och nästan ropa åt varann genom toalettdörren medan det skvalas och spolas på den ena sidan (och nej, inte min). Jag, som egentligen är väldigt ofin och tycker att det nästan är självklart att man kan göra sånt med de flesta, känner mig plötsligt väldigt obekväm eftersom det faktiskt är första gången jag för en konversation med tjejen och vi har inte ens hälsat på varann. Så jag bestämde mig för att sluta prata. Och därefter sa vi inte mer till varann. Någonsin. Ja... jag vet inte.
Jag lyckades även bli hosthessjuk efter rutten i Spanien. Valencia som vi avslutade veckan i bjöd på underbar sol och vi trotsade de kalla vindarna genom att bara strutta omkring i shorts och linnen. Ajajaj, rookie mistake. Nu, en vecka senare, börjar jag känna mig lite mer på banan igen och mina spanska baciller börjar ge efter för pollenarmén som kryper in i alla ansiktsöppningar jag möjligtvis kan ha. Life is good!
Så, framtiden? Mina käraste arbetsterapeutvänner är tillbaks från praktik och jag tänker njuta en helg med hela bunten. De är om en månad färdigutbildade och jag kan inte låta bli att tänka att om jag ändå hade gått kvar... Men nej, jag ser fram emot praktiken i höst som sjuksköterskestudent. Jag ska gå omkring i mina scrubs med passerkortet hängandes coolt i byxlinningen och äga Lycksele Lasarett.. moahahahaaa!
So long.
Barcelona har haft finbesök. Jag, syster och Eve åkte dit för att ta reda på om staden är lika fantastisk som alla påstår och JA det är den! Till och med trots diverse regnskurar och dyra taxiresor, när vi stod på toppen med staden i vår hand smälte våra hjärtan och det gjorde nästan ont att resa därifån. Trevligt folk, otroliga byggnader och lättillgänglig. Femstjärnigt all over!
Min enda undran är om jag är något av supersvenskt slag eller om det är koreanerna (jag vet att det bor spanjorer i Barca, men här syftas nu på vandrarhemmet som inrymde folk från alla världens hörn) som kör nån stil jag inte riktigt bekantat mig med (förrän nu!). Denna lilla söta glada brutta sluter upp vid sidan om mig på toaletten där jag står vid handfaten, pratar pratar pratar - går in på toa och gör sin grej - pratar vidare och plötsligt kommer jag på oss med att stå och nästan ropa åt varann genom toalettdörren medan det skvalas och spolas på den ena sidan (och nej, inte min). Jag, som egentligen är väldigt ofin och tycker att det nästan är självklart att man kan göra sånt med de flesta, känner mig plötsligt väldigt obekväm eftersom det faktiskt är första gången jag för en konversation med tjejen och vi har inte ens hälsat på varann. Så jag bestämde mig för att sluta prata. Och därefter sa vi inte mer till varann. Någonsin. Ja... jag vet inte.
Jag lyckades även bli hosthessjuk efter rutten i Spanien. Valencia som vi avslutade veckan i bjöd på underbar sol och vi trotsade de kalla vindarna genom att bara strutta omkring i shorts och linnen. Ajajaj, rookie mistake. Nu, en vecka senare, börjar jag känna mig lite mer på banan igen och mina spanska baciller börjar ge efter för pollenarmén som kryper in i alla ansiktsöppningar jag möjligtvis kan ha. Life is good!
Så, framtiden? Mina käraste arbetsterapeutvänner är tillbaks från praktik och jag tänker njuta en helg med hela bunten. De är om en månad färdigutbildade och jag kan inte låta bli att tänka att om jag ändå hade gått kvar... Men nej, jag ser fram emot praktiken i höst som sjuksköterskestudent. Jag ska gå omkring i mina scrubs med passerkortet hängandes coolt i byxlinningen och äga Lycksele Lasarett.. moahahahaaa!
So long.
Kommentarer
Trackback
