Machoklubb eller gubbdagis?
Det är så klart hockey jag pratar om. Gammal, hederlig ishockey som på sedvanligt vis spelas varje vintersäsong. Jag var på match idag. Björklöven mot Borås. Nej, det var inte frivilligt och nej, jag har inte lagt ut en krona för det. Som ledsagare får man göra mycket skoj och mycket... annat.
Nu har jag då några små kommentarer och frågetecken kring min sena eftermiddag. Först och främst, vad går egentligen sporten ut på? Höjdhopp, det vet alla - hoppa högst. Slalom - åka förbi alla portar på snabbast tid, 50 m fjäril - simma snabbast. Men ishockey? Här har vi killar som inte kan bestämma sig för vad dom vill göra. Dom ska skjuta hårdast med pucken, åka skillat med sina skridskor, göra flest tacklingar i sargen och ibland göra mål - allt samtidigt som tusentals personer står bakom mål och klappar i takt till kampsånger och tjuter högt när motståndarna tacklar tillbaka, ramlar eller blöder. Under tre perioder är det mer spännande att se vem som först tuppar av på isen än vem som faktiskt gör mål och hur många (som man kan tro att spelet går ut på).
Sen har vi själva upplägget. Precis innan match spelas nån maffig gregoriansk kör i högtalarna, kommentatorerna skriker ut spelarnas namn medan de en efter en entrar en coolt belyst spelplan, den här tidigare nämnda supporterskaran höjer ljudvolymen och takten på de gamla slagdängorna "Alla vi som älskar Löven klappar NU" och "Vi är Löven-fans allihopa" och tillslut känns det som att alla är påväg ut på isen, det är så laddat att det vibrerar i luften. Då tänds plötsligt lyset, pucken släpps på isen och ett gäng övertända bufflar med Terminatorblick tror plötsligt att det är rugby/wrestling/killing de håller på med - fighten är igång. Nån gör plötsligt oväntat mål och hela arenan lyfter från marken. Sen går vi in i ny period, hingstarna har kastrerats, tröttnat och inget händer - de varken mosar varann eller gör mål, allt känns mest som en bordpingismatch. Hälften av hejarklacken sitter och äter varmkorv, nån viftar med en flagga. Till sist kommer sista perioden när dom fattar att loppet snart är kört och därför lägger in femmans växel. Nu är det vinna eller dö som gäller och fansen sjunger med sprucken stämma, allt för att se bortalaget skjuta sista målet och därmed skjuta ner hela publikhavet. Det är fan trevligare stämning på begravningar.
Jag skulle inte säga något om det egentligen, för man får roa sig bäst man vill och till och med jag kan känna hur alla kroppshår reser sig när det blir lite extra action på plan (fastän jag tycker det är en töntig sport). Men det är konsekvenserna av denna lek som får mig att reflektera över en match på det här viset. Grabbarna är hårda, våldsamma och stora - lätta förebilder. Supportarnas ramsor går inte att ta miste på - det är Löven som gäller, ingen annan är värd ett skit. De är nästan sjukligt hängivna.
Så.. när en Lövenspelare tacklas in i sargen och pucken missar mål, stönar de 8åriga killarna bredvid mig Fuck! och börjar sparka varandra i skrevet av besvikelse tills någon ligger och gråter på backen. Behöver jag säga nåt mer?
Nu har jag då några små kommentarer och frågetecken kring min sena eftermiddag. Först och främst, vad går egentligen sporten ut på? Höjdhopp, det vet alla - hoppa högst. Slalom - åka förbi alla portar på snabbast tid, 50 m fjäril - simma snabbast. Men ishockey? Här har vi killar som inte kan bestämma sig för vad dom vill göra. Dom ska skjuta hårdast med pucken, åka skillat med sina skridskor, göra flest tacklingar i sargen och ibland göra mål - allt samtidigt som tusentals personer står bakom mål och klappar i takt till kampsånger och tjuter högt när motståndarna tacklar tillbaka, ramlar eller blöder. Under tre perioder är det mer spännande att se vem som först tuppar av på isen än vem som faktiskt gör mål och hur många (som man kan tro att spelet går ut på).
Sen har vi själva upplägget. Precis innan match spelas nån maffig gregoriansk kör i högtalarna, kommentatorerna skriker ut spelarnas namn medan de en efter en entrar en coolt belyst spelplan, den här tidigare nämnda supporterskaran höjer ljudvolymen och takten på de gamla slagdängorna "Alla vi som älskar Löven klappar NU" och "Vi är Löven-fans allihopa" och tillslut känns det som att alla är påväg ut på isen, det är så laddat att det vibrerar i luften. Då tänds plötsligt lyset, pucken släpps på isen och ett gäng övertända bufflar med Terminatorblick tror plötsligt att det är rugby/wrestling/killing de håller på med - fighten är igång. Nån gör plötsligt oväntat mål och hela arenan lyfter från marken. Sen går vi in i ny period, hingstarna har kastrerats, tröttnat och inget händer - de varken mosar varann eller gör mål, allt känns mest som en bordpingismatch. Hälften av hejarklacken sitter och äter varmkorv, nån viftar med en flagga. Till sist kommer sista perioden när dom fattar att loppet snart är kört och därför lägger in femmans växel. Nu är det vinna eller dö som gäller och fansen sjunger med sprucken stämma, allt för att se bortalaget skjuta sista målet och därmed skjuta ner hela publikhavet. Det är fan trevligare stämning på begravningar.
Jag skulle inte säga något om det egentligen, för man får roa sig bäst man vill och till och med jag kan känna hur alla kroppshår reser sig när det blir lite extra action på plan (fastän jag tycker det är en töntig sport). Men det är konsekvenserna av denna lek som får mig att reflektera över en match på det här viset. Grabbarna är hårda, våldsamma och stora - lätta förebilder. Supportarnas ramsor går inte att ta miste på - det är Löven som gäller, ingen annan är värd ett skit. De är nästan sjukligt hängivna.
Så.. när en Lövenspelare tacklas in i sargen och pucken missar mål, stönar de 8åriga killarna bredvid mig Fuck! och börjar sparka varandra i skrevet av besvikelse tills någon ligger och gråter på backen. Behöver jag säga nåt mer?
Kommentarer
Trackback
