Kärleksnamn och domedag
Åh vad det är mysigt att höra gulliga kärleksnamn, sånt som bara är betydelsefullt mellan dig och den du håller kär. Vän, stora kärleken eller någon i familjen. Spelar ingen roll, det värmer gott om hjärtat.
Men är alla namn verkligen stöpta i ren, pur kärlek? Vissa ord kan lätt få en annan klang, som Gullaset - namnet min far ger vår hund när hon vill ut tidigt på morgonen eller snarkar högt under tevenyheterna (ja, min hund snarkar som en hel karl, eller två - inte väldigt feminint). Gullaset! Det låter.. groteskt, det låter som någon man borde tycka om men som man egentligen hyser stor förakt mot.
Idag ringde han och sa "Jag har just pratat med din syster. Den lilla råttan åker hem redan imorgon." Tilläggas bör att min far är en väldigt kärleksfull person som varken drack, slog oss eller lät oss svälta när vi var barn. Lilla råttan är ett kärleksnamn och min pappa använder det offentligt. That's it.
Jag är glad att jag inte bor hemma längre och jag är glad för att jag inte vet vilket namn jag står under.
Annars då? Examinationsseminariet idag gick bra. Tänk att man gör samma sak varje gång. Går en vecka innan och upprepar för sig själv att "på torsdag ska jag prata inför klassen, på torsdag ska jag prata inför klassen". Som ett mantra. När väl torsdagen kommer är man så nervös att man dubbelkollar att man inte har 59 grader i feber och att man inte är döende i nån oupptäckt sjukdom (vilket man är helt övertygad om). Man drar sig mot skolan med bly i fötterna och hjärtat slår snabbare och hårdare för varje steg man tar. När man öppnar entredörrarna ligger hjärtat utanpå kroppen och man ber första person man möter att sticka en gaffel i det. Ingen gör det. Sen kommer man in i det lilla rummet där stupstocken står och väntar. Man tar av sig jackan, lägger huvudet i öppningen och väntar på att bödeln ska låta yxan dela kroppen i två. Bönerna avlöser varandra i huvudet, plötsligt blir man megakristen och ser Jungfru Maria i fönstret, redo att ta ens hand..
Men inget hände. Jag öppnade försiktigt ena ögat och framför mig satt ynka åtta andra studenter i mörkret och lyssnade intressant medan OHbild efter OHbild med mitt arbete visades på tavlan. Jag reste mig upp, harklade lite och hjälpte min seminariekamrat att berätta allt vi visste om MSsjuka. Applåder och ett klart godkänt. Det var det.
