jagkarro

När klockan ringer halv sju efter en helg av mycket omplacerade dygnsrytmer, är ögonen små som russin och sängen rena himmelriket. För att ta sig upp krävs plötsligt högre makter, särskilt när man i sitt undermedvetna har koll på att det egentligen är en ledig dag och att sömn gott duger som aktivitet några timmar till. Vad det sen är som faktiskt får en att kasta täcket åt sidan, dra sig upp ur sängen och släpa sig iväg ut i soluppgången vet jag inte. Viljestyrka, paniken av möjlig förlorad värdighet (ja, för tro inte att jag utsätter mig för detta dårskap helt allena. Nejdå, jag är högst medveten om att det kommer finnas väntande hurtbullar på centrum vid avtalad tidspunkt och därmed också medveten om vad som sker om jag är ensam om att ligga kvar hemma). Hur som helst, man tar sig upp. Att minuter senare chocka kroppen med att börja tokwalka i en skog - finns det belägg för att detta på något vis ska vara hälsosamt? Pulsen går upp på max innan man lämnat Ålidhem och man får håll efter första övergångsstället. Det fattas bara ett par stavar och ett svettband så ser man ut som en fyrtiotaggare också.
Men... så är det så sweet att komma hem efter en timme, rosig om kinderna, svettig på ryggen och hungrig som en kamel efter ökenvandring. Gröten har aldrig varit godare och efter en snabb, kylig dusch är man som en ny - och mycket fresh - människa och redo att göra nåt av den där annars mycket innehållslösa lediga dagen. Så det är nog värt ändå, jag tror jag fortsätter min självtortyr. För jag börjar gilla det.