jagkarro

Eftersom jag har världens mest slitsamma extraknäck har jag haft många timmar att reflektera över julen idag. Jag, jultraditionernas främste krigare, har plötsligt insett att det här med jul är jädrigt fånigt ändå. Visst är det en fantastisk idé med mysig belysning och lediga familjemysdagar såhär mitt i mörkaste vintern, men först nu (23 år och klokare) har jag förstått att jul går hand i hand med kollektiv hysteri och personlighetsstörningar. Normala Svenssons drabbas gemensamt av decemberpanik och stoppar i all hast ner allt vad som heter förnuft och bibehållet lugn i samma låda som hundrafyrtioelva julatteraljer packas upp ur. Plötsligt vill alla vara med och stava till Svensk Tradition och hela spektaklet går ut på att baka mest, ha största variation på julbordet, bjuda alla man känner och några till på gemensam hetsätning av lussebullar och glögg under hela december. Som av ett trollslag får inget annat än Peter Jöbacks julskiva eller Aboslute Christmas spelas, varken i radio eller i hemmet. Innan någon vet ordet av står alla och trängs på Coop för mat de aldrig annars tittar åt - brottas fram till sista julskinkan, förbannar de tomma prinskorvshyllorna, hamstrar julmust som om det aldrig mer skulle tillverkas och kör en egen kundvagn för allt godis. För att bräcka fjolårets klappar drabbas nästan alla föräldrar av multipel julklappsinfarkt och de flesta har en egen karta och kompass hemma över de mest populära butikerna. Och så ska det pyntas. Utan att man egentligen hinner med fylls alla hem med tusentals tomtar som man samlat på sig under åren, plastgranen monteras (suck, jag är avslöjad), bonader ska upp på väggarna och det hängs röda kulor lite överallt. Oavsett om det passar eller inte.
Dagarna innan jul flänger alla husmödrar fram och tillbaka i köket för att hinna rulla köttbullar, riva potatis till Janssons, slå go´-kräm på julbullarna och koka knäck för en halv kommun; papporna trilskas med all julbelysning som ska pryda gården likt Clark Griswold; ungarna får order än hit än dit om sysslor som alla går ut på att om de inte blir utförda blir det ingen "riktig" jul - och allt sker fortfarande till ljudet av Rockin' around the Christmas tree och Jöbacks Jag kommer hem igen till juuuul. Bara det får en att slutligen tappa humöret och när alla går och lägger sig kvällen innan the Day, är det bara de minsta som har lite pirr i magen. Alla andra är trött, less och förbannade på varann.

Och allt detta för en enda dag på året - julafton. Dagen som alla väntat på sedan midsommarnatten tagit slut. Den i sig är lika kaotisk som veckorna innan, man ska väva in det återkommande fenomenet tradition under hela dagen. Allt ska göras på precis samma sätt varje år och bara stressen över det kan få bägaren att rinna över. Det är julgröt för ett helt kompani, det ska julfikas med släkt och grannar lagom tid efter gröten men absolut innan klockan tre, för då ska alla sitta som packade sillar i vardagsrummet där levande ljus är tända och den öppna spisen sprakar och alla svettas kopiösa mängder, allt för att inteinteinte missa Kalle Anka - programmet som sänts årligen sen dinosaurierna dog ut. Därefter väntar julbordet, troligtvis den enda middagen på året då vi äter som om vi trodde att juldagen kom med svält och pest och "tjockast lever längst". Arrangerad tomte, klappjakten börjar, vem fick vad och från vilka, man måste se Svensson Svensson på teve och POFF - alla somnar av utmattning redan innan nio på kvällen.

På juldagen sitter alla och spelar spel, ingen säger särskilt mycket. Är man hungrig finns tonvis av rester i kylen. Julmusiken har portförbjudits och den hemgjorda kolan är utbytt mot frukt. Man kan börja prata om vanliga saker igen, som jobbet och hur Kalla ska lyckas på skidor. Alla känner det men ingen säger det - äntligen är det över. Äntligen får man bli sig själv igen.
 
Äntligen är det ett helt år kvar till nästa gång.