Doften av bak..
Det är ett helvete att baka biskvier. Ge er inte in i träsket, man kommer knappt ur det levande och om man mot förmodan klarar sig så får man aldrig återse det goda humöret. Det tar lång tid, det trilskas gärna och el grande finale, när allt ska ges ett tjusigt lock av smält choklad, är toppen på självaste Mount Everest. Det låter simpelt, men ojoj så jag vill se den som inte gråter efter första försöket. Till trots för att det faktiskt är mitt andra försök har mina biskvier en platt och klumpig botten, en margarinsmakande fyllning och ett kaos av choklad på toppen. Välkommen på fika på onsdag, det blir säkert jättegott..
Jag och Ida hade storbakardagen igår, med uppladdning i form av hotellfrukost och explosionsstart under Cooprundan. Efter fjortonhundra timmar hade vi åstadkommit lussekatter (storlek limpa), peppakakor (-ska de inte vara mjuka i mitten?), pepparkakshus (pepparkakstorn á la lutande tornet i Pisa), hallongrottor (Mmmm!) och var halvvägs in i biskvidöden. Då rasade vi nöjda ner i soffan med varmkorv och varsin Marabou. I smyg förbannade jag min kära mor för att hon inte kunnat släppa ut mig tidigare, att både födelsedagsbaka och julbaka samtidigt måste ha en snygg självmordskurva hos Statistiska Centralbyrån. Biskvihistorien avslutade jag idag och ger mig därför rätt att spotta ut mina känslor över tangentbordet.
Men hej, det är måndag, andra advent är kommen och jag ska sluta klaga nu. Congrats Johan och Clara för att det är er dag! Adjö då.
Men Karro då biskvierna är väl inte så farliga ;)
