jagkarro

Äntligen är jag hemma. Äntligen några timmar egentid. Äntligen min säng. Med 48h jobb på nacken och varav endast sex av dem i sömn, var jag osäker på om jag skulle hitta hem imorse. Det gick, men inte mer. Det var inte ens svårt att acceptera när Dagny på 77 bast trampade om mig uppför Svingen. Själv var jag nära att kliva av och traska upp, men dels för att behålla lite värdighet och dels för att det nog slutat i att jag kastat Rusty över räcket fortsatte jag trampa. Vingligt, sakta, men framåt. Att allt ändå höll på sluta med döden väl på Ålidhem kunde väl ingen anat. Vem fäller träd halv åtta på morgonen? Mitt över cykelbanan? Precis när jag cyklar förbi? Efter sju kilometer med halvslutna ögon, blev jag plötsligt klarvaken när gubben i gräset skrek FAN, AKTA! när jag rullade förbi honom och sekunden senare se ett träd landa precis vid mina däck. Jag tror jag börjar ana vart gränsen kan gå innan man faktisk skiter ner sig av rädsla..
Men som sagt, jag är hemma. Jag lever. Och nu ska jag sova forever. Trevlig torsdag, alla.