Mitt i natten, Life
Tänk om det är så enkelt. Så utstakat. Livet. Det går sin lilla trall, ingen egentlig möjlighet att påverka åt något håll. Och det blir simpelt, i slutändan inser man vad simpelt allt var. Och ack så förutsägbart. Våra liv skiljer sig egentligen inte från varandras. Alla föds vi, lärs upp till människor, utför våra plikter och faller till sist döda. Passionerat, engagerat, föraktfullt, vemodigt. Att någon föder barn eller att en annan blir chef, spelar ingen roll. Jämför dig. Jämför dig med andra och du upptäcker att ni sitter i samma båt och trots att det inte verkar så, ror ni åt exakt samma håll.
Jag vill inte önska att det vore så enkelt. Jag vill känna möjlighet att påverka; sätta upp egna mål och nå dem, följa mina drömmar och förverkliga dem. Dö speciell. För mig, för andra. Det kommer jag säkerligen att göra. Jag gör det nu och jag tänker fortsätta med det. Inte dö, såklart. Bana min egen väg. Men frågan är ju om det inte redan är bestämt vad som kommer härnäst? Om inte någon skrattar åt mig någonstans ifrån, när jag stolt klappar mig på axeln för något jag tror jag själv åstadkommit?
Kanske det är lika bra, det där med att det ska vara enkelt. Alla gör det så komplicerat att leva. Det är ju bara att andas och försöka le. Allt löser sig ju, det gör det alltid. Sen om det slutar lyckligt eller med bråd död spelar ingen roll. Allt är med i Planen. Vems plan vet jag inte. Jag är inte religiös, jag tror inte på någon gud. Men det känns ändå så... färdigt.
Det här mest troligt det djupaste och mest seriösa som någonsin knapprats in på tangentbordet i min lilla bloggs historia. Om det beror på att jag återigen sitter ensam i mörkret ute i ingenstans, eller att jag har lite leftovers kvar i kroppen sen gårkvällens galej är svårt att avgöra. Båda alternativen är högst potentiella orsaker då båda får min hjärna att gå på högvarv. Hur som helst.. jag vill nästan be om ursäkt. Det här är så inte min stil. But no. Det är det här jag tänker på nu. Det är det här ni får av mig nu. Och jag hoppas ni sover och missar alltihop.
Jag vill inte önska att det vore så enkelt. Jag vill känna möjlighet att påverka; sätta upp egna mål och nå dem, följa mina drömmar och förverkliga dem. Dö speciell. För mig, för andra. Det kommer jag säkerligen att göra. Jag gör det nu och jag tänker fortsätta med det. Inte dö, såklart. Bana min egen väg. Men frågan är ju om det inte redan är bestämt vad som kommer härnäst? Om inte någon skrattar åt mig någonstans ifrån, när jag stolt klappar mig på axeln för något jag tror jag själv åstadkommit?
Kanske det är lika bra, det där med att det ska vara enkelt. Alla gör det så komplicerat att leva. Det är ju bara att andas och försöka le. Allt löser sig ju, det gör det alltid. Sen om det slutar lyckligt eller med bråd död spelar ingen roll. Allt är med i Planen. Vems plan vet jag inte. Jag är inte religiös, jag tror inte på någon gud. Men det känns ändå så... färdigt.
Det här mest troligt det djupaste och mest seriösa som någonsin knapprats in på tangentbordet i min lilla bloggs historia. Om det beror på att jag återigen sitter ensam i mörkret ute i ingenstans, eller att jag har lite leftovers kvar i kroppen sen gårkvällens galej är svårt att avgöra. Båda alternativen är högst potentiella orsaker då båda får min hjärna att gå på högvarv. Hur som helst.. jag vill nästan be om ursäkt. Det här är så inte min stil. But no. Det är det här jag tänker på nu. Det är det här ni får av mig nu. Och jag hoppas ni sover och missar alltihop.
Kommentarer
Trackback
