Om att göra köttbullar
Jag och Em försöker oss ofta på något som jag vill kalla husmorssysslor, ni vet koka egen sylt och liknande. Det handlar mest om att försöka bevisa (för vem?) att vi kommer från "riktiga" familjer som jagar, plockar bär, sätter egen potatis osv. och att vi inte växte upp framför en dator eller med McDonalds runt hörnet. Men det är tappra försök, ska jag säga er..
Nu häromdagen var det att göra köttbullar som stod på schemat. Eftersom vi bara är i mognadsstadiet än och inte fullfjädrade husmödrar, ringde vi för säkerhetsskull en mycket rutinerad köttbullslady, min mama, och fick klara, tydliga instruktioner om hur man gör köttbullar (den händer nån gång ibland att våra projekt inte lyckas till 100%, så det är alltid säkrast att dubbelkontrollera... som sagt för säkerhetsskull). Därefter satte vi igång. Med svullet ströbröd, knäckta ägg och den rätta mängden salt senare stod vi med en smet som borde varit den Perfekta Smeten. Men den var lös. Mycket lös. Och det var nog här allt gick åt pipsvängen.. återigen. I med potatismjöl och ströbröd som fick stå i kylen en stund. Hm, bättre? Nja, men potatisen började skrika något om att vara överkokt och Kalle muttrade hungrigt från tvrummet så det var bara att börja steka. Att det sen slutade i stora, lövtunna, biffliknande saker kan egentligen bara förklaras med att hur länge vi än stekte bullarna så bibehöll de sin fyrkantiga form och ofärdig gegga i mitten. Så vi plattade ut dem och in i ugnen och ut igen och ner i stekpannan och Jaja- nu äter vi! Och med lätt mosad potatis, gräddig brunsås och nykokt lingonsylt såg det i alla fall ut som en middag á la Äkta Husmor. Och vi styrkte oss själva med att ingen succé står utan misslyckanden i bagaget.
Jag undrar vad vi ska göra nästa gång?
